Ett undangömt liv del 3

Av Louise Walfridson, Hunnebostrand

BERÄTTARE:
En månad efter att Will räddat Lou från att bli slagen gul och blå av fete Mark och Janet Millson och hennes gäng står dom båda vännerna vid anslagstavlan och läser:
- Välkommen till Julbalen den 20:e december klockan 18.00 till 23.00. Man får ej komma utan bordsdam eller kavaljer.
- Men det är ju lätt ordnat, säger Will, bugar sig för Lou och kysser henne på handen.
- Lou, vill du gå med mig på balen, vill du bli min bordsdam?
Lou spärrade upp ögonen och rodnande stammar hon fram ett ”ja….visst….varför inte?”
- Bra, jag hämtar dig klockan sex, säger Will och ler med hela ansiktet.

PLING-PLONG

Will trycker på ringklockan. Huset är vitt och slitet. Han hör fotsteg och dörren öppnas.
Det är en strålande vacker flicka med det blonda håret uppsatt i en elegant knut som öppnar. På den smärta kroppen sitter en tajt. Blå sidenklänning. Safirer glittrar i öronen och runt halsen. Runt armarna en stor vit minkpäls.
Wills haka är nästan nere vid marken när han till slut får fram:
- Waow! Vad vacker du är, Lou!
- Tack, svarar Lou och rodnar.
- Var har du köpt klänningen Lou, den ser väldigt dyr ut, undrar Will.
- Jag har inte köpt den, jag har ärvt den. Innan min morfars företag fick stänga var min mamma rik. Det var då hon köpte dom här sakerna. Det är första gången jag använder dom.

Will och Lou går in i balsalen och letar upp sina platser. Det är ett litet bord för två par. Snart  kommer också det andra paret – Janet Millson och hennes snygge, blonde pojkvän Greg Perry.
- Ooo…jag tror bestämt inte vi har träffats, säger Janet Millson med sitt allra charmigaste leende och sträcker fram handen.
- Jo, Janet, det har vi, säger Lou kallt.
- Lou Jolie??? Jag tror inte mina ögon! Vad har hänt, jag trodde inte du hade några pengar så som du brukar klä dig, säger Janet Millson spydigt.
Ett ilsket fräsande hörs under bordet. Det är katten Charlie som följt efter Lou och Will till balen. Charlie blänger på Janet Millson, fräser ännu högre och hoppar sen upp i Lous knä. Lou klappar katten mjukt på ryggen och tittar med ögon kalla som is på Janet Millsons förvånade ansikte.
Först då lägger Lou märke till den vita illern som sticker ut sin nos ur Wills skjorta.
- Jag är trött på dig nu, Janet, säger Lou kyligt. Jag är trött på att bli behandlad som en hund. Jag kunde ha gjort hemska saker med dig, jag kunde ha sprängt dig i småbitar om jag velat. Men det gjorde jag aldrig.
Janet Millson är blek i ansiktet som ett spöke och det ser ut som om hon ska brista ut i gråt.
- Men….men….jag…stammar Janet Millson förvirrat.
- Kom Will, vi går. Det är något jag måste berätta för dig, säger Lou.
Hon lyfter upp katten, reser sig och går med Will bort till ett lugnt hörn av salen.
- Du Will, det är en sak jag måste berätta, säger Lou.
- Will. Jag föddes med ett djur, en katt, som en del av min själ på utsidan. Jag är en häxa.
Just då glider den vita illern ut ur Wills skjorta och lägger sig i hans knä.
- Jag vet, svarar Will. Det är jag också.

SLUT

Anders kommentar:
Ytterligare ett fint bidrag från Louise i Hunnebostrand. Vi valde att göra en följetong i tre delar av berättelsen, annars hade den blivit för lång för Radioskrivarklubbens format. Jag tycker berättelsen vann på det.
När jag läste den hade jag precis sett Philip Pullmans ”Guldkompassen” på bio där människornas själ lever utanför kroppen i ett djurs skepnad. Louise hade just läst hela Pullman-trilogin när hon skrev och medger att hon lånade djur-idén till Ett undangömt liv. Och det är helt ok att göra så.
Jag är väldigt imponerad av Louise och hennes sätt att skriva och ge liv åt sina karaktärer. Som inledningen av Ett undangömt liv:

En flicka går genom parken.
Det är höst och hennes hår fladdrar i vinden. Håret är silverblont, nästan vitt. Ögonen den ljusaste blå färg du kan tänka dig.
Men pupillerna är inte svarta utan gråblå.
Kroppen är knotig och mager. Kläderna, som hänger på henne, är slitna och smutsiga.
Inne i jackan sitter en katt. Svart som natten.

Där är man som läsare fångad i berättelsen, man ser flickan framför sig och man vill veta vad som händer.