Jag har aldrig berättat det här för någon...

Av Amanda, Gotland

EMMA:
Hej, jag heter EMMA.
Det som jag ska berätta nu har jag aldrig berättat för någon.
Det handlar om en väldigt jobbig tid..... 

Jag klarade inte av att va i skolan.
Ville inte va hemma heller, när jag visste att pappa inte var hemma för han var hos en annan kvinna.
På nätterna hörde jag hur dom bråkade... 

I skolan satt jag mest i ett hörn för mig själv. Orkade inte leka, orkade inte ens le. Lärarna såg att jag var ledsen, men ingen gjorde nåt.

En gång åkte vi till Stockholm.
När jag kom hem var min pappas saker borta.
Aldrig hade jag varit så ledsen.
Aldrig hade jag känt mig så ensam.

Allt var jobbigt.
Alla grät.
Jag kände inget.

Med åren blev allt bättre, men nu när jag sitter här och skriver så gråter jag. Alla minnen som finns därinne dök plötsligt upp. Jag skulle aldrig kunna glömma det helt.
Det är fortfarande jobbigt när alla i klassen säger att dom varit med sin mamma och pappa en hel helg.
Jag kan bara säga att jag varit med pappa....eller mamma. Jag kan aldrig säga att jag har en familj, jag kommer alltid att ha två.

När jag var liten hoppades jag varje dag att han skulle flytta tillbaka. Det är först nu som jag inser att han aldrig kommer att göra det. 

Han har en ny tjej och tre nya barn. Mina tre syskon. Jag kan acceptera det och är glad över att jag har tre syskon till. Jag älskar dom verkligen. 

Jag vet att min pappa älskar mig lika mycket som han gjorde för sex år sen. Och det är nog bra att mamma och pappa inte bor ihop, det skulle ju inte funka.
Samtidigt vill jag att det ska bli som förr. När vi var en familj som hade roligt ihop. 

Och mina minnen kommer att finnas kvar för alltid. Lika starka som månen lyser. 

Tack för att du lyssnade.
EMMA.

Anders kommentar:
En fin text om huvudpersonen Emma som berättar väldigt rakt och rättframt om när hennes föräldrar skilde sig. Det är smärtsamt och jag tror många känner igen sig i Amandas text. Hur jobbigt det är för ett barn när familjen spricker.

”När jag var liten hoppades jag varje dag att han skulle flytta tillbaka. Det är först nu som jag inser att han aldrig kommer att göra det.”

Amandas text slutar ändå hoppfullt. Hon har kommit till insikt att det aldrig kommer att bli som förr. Men såret finns där och då och då börjar det blöda på nytt.