Om jag vågade berätta

Av Sanna, Olofström

BERÄTTARE
Det var i torsdags.
Klockan var runt sex på kvällen och det började mörkna tidigt.
Jag tog min vanliga kvällspromenad och var på väg hem.
Just den dan hade det hänt en olycka på den vägen jag brukar gå. Den vägen med belysning.
Nu var den avspärrad så jag fick ta en annan väg. Cykelvägen genom skogen, den som inte har lampor.

Det var tyst och läskigt i skogen. Och mörkret kändes mörkare här. Jag snabbade på mina steg. Tänkte på middan som mamma lagade hemma. Va gott det skulle bli, jag var riktigt hungrig.
- Var inte borta för länge, hade hon sagt, middan är klar om tjugo minuter.

Just då fick jag en hård knuff i ryggen.
Jag tappade luften och föll handlöst på asfalten. En blixt av smärta for genom mitt huvud när kinden slog i den hårda, blöta marken.
Någon tog tag i mina ben och släpade mig bort från cykelvägen, in i skogen bland ris och buskar.
Plötsligt fick jag luft i lungorna igen och började skrika på hjälp, jag skrek som jag aldrig gjort förut.
Jag fick ett hårt slag i ansiktet och en ny blixt av smärta träffade min hjärna. Så fick jag ett slag till. Och ett till.
Jag var som förlamad. Paralyserad.

Hans tunga kropp pressade ner mig mot marken. Det var en han, men jag kunde inte se hans ansikte.
Jag orkade inte kämpa emot. Det svartnade för ögonen. Det sista jag minns är att jag bet i hans arm. Jag bet så hårt att jag kände blodsmak i munnen. Hörde hans skrik, kände hur han reste sig….ljudet av springande steg som försvann….

Jag vet inte hur länge jag låg där i buskarna. Kvicknade till men kunde knappt resa mig. Jag tog mig till den lilla ån som låg i närheten och började tvätta bort allt det smutsiga och blodiga.

*   *   *   *

Jag gick till skolan som vanligt nästa dag. Första lektionen var idrott. Jag klev in i omklädningsrummet och började byta om. När jag skulle gå ut i gympasalen kom Moa fram till mig (jag hatar henne verkligen) och så sa hon – högt så att alla skulle höra:
”Nej, men lilla Elin, ramlade du och fick skrapsår när du skulle lära dig cykla”?
Alla glodde på mig och skrattade. Jag tittade ner på mina ben som var fulla av blåmärken och skrapsår efter överfallet igår.
Jag struntade i dom andra och gick ut till gympasalen. Killarna var redan där och stojade runt som vanligt. Jag tittade på Erik…som vanligt…som alla andra tjejer. Erik är snyggaste killen i hela skolan. Han är….skitsnygg….verkligen….en tiopoängare.

Just när jag tittade på honom kavlade han upp ärmarna. Det var då jag såg det. Ett bitmärke på hans högra underarm. Det lyste ilsket rött….

Jag förstod direkt. Igår. Det var han!
En blixt av smärta for genom mitt huvud.

Jag vet att det var Erik.
Om jag bara vågade berätta för nån…

Anders kommentar:
”Det värsta som kunde hända vore att bli våldtagen”, berättade Sanna när jag träffade henne och undrade hur hon fick idén till texten. I sin berättelse låter Sanna huvudpersonen utsättas för ett överfall och nästan bli våldtagen. Det är bra skrivet, det är dramatiskt och spännande. I slutet ställs huvudpersonen inför ett dilemma när hon inser att det är skolans snyggaste kille, den som hon och alla tjejer är kära i, som överfallit henne. Hur ska hon göra – berätta eller inte berätta? För mig är svaret självklart – vad tycker du?