Det händer aldrig mig

Av Gabriel Carlsson, Olofström

Det händer aldrig mig….
Det var vad han sa innan han gav sig iväg på moppen.
Helt oerfaren. Och utan hjälm.

Det enda han tänkte på då var….respekt, kanske.
Men om sanningen ska fram…
Han tänkte nog inte alls.

Han körde iväg på sin röda, slitna moppe.
Körde förbi tant Olsson, helt ovetande om att det var sista gången.
Tant Olsson….tant Olsson, som alltid varit så snäll mot honom.

Han stannade inte.
Han hälsade inte.
Han tittade inte ens på henne.
Denna den sista dagen i hans vanliga tonårsliv.

Han körde till parken för att träffa sin flickvän.
När han närmade sig såg han att hon kysste en annan kille.
Han stannade moppen. Blev som förlamad.
Han kunde inte sluta titta.
Han satt som förlamad.

Så plötsligt kickade han igång moppen igen och blåste iväg.
Han var arg. Riktigt arg. Sårad. Förvirrad.

Han flög fram genom byn.
Hans tankar var inte på vägen.
Tankarna flög runt i hans huvud som ilskna bålgetingar.

Då och då torkade han bort tårarna.

KRASCH

Han såg inte bilen som körde ut från Maxi.
Han körde rakt in i sidan.
Han flög genom luften.
Allt blev svart.

När han vaknade låg han i en sjukhussäng.
Han kunde inte röra sina ben.
Bara armarna. Ytterst lite.
Doktorn kom in. Han berättade att benen var förlamade, kanske för alltid.
Armarna var bara brutna.

Just då kände han som om allt, ja som om hela han var bruten. Överallt. Och förlamad.

Han rullar ut på trottoaren.
Han har vant sig vid rullstolen nu.
Han mår mycket bättre.

Han ser tant Olsson i trädgården.
Han stannar.
Han hälsar.
Han ler.
Han lever…

Anders kommentar:

En fin och dramatisk berättelse på temat det händer aldrig mig, en ”roadmovie” i miniformat som sätter fart när huvudpersonen glatt kickar igång sin moppe för att åka och träffa sin flickvän. Det blir en resa som tar en oväntad vändning och slutar med en krasch. Men mitt i allt mörker får ändå Gabriel till ett, om inte lyckligt så ändå ett hoppfullt slut.
- Ja, det hade varit så himla meningslöst att bara låta honom dö i slutet, berättar Gabriel.

Jag som läsare blir också lite förtjust i bilden av Fru Ohlsson som skymtar till både i början och i slutet. Ger lite mer kött och blod åt berättelsen.