Ett undangömt liv del 1

Av Louise Walfridson, Hunnebostrand

Kroppen är knotig och mager. Kläderna, som hänger på henne, är slitna och smutsiga.
Inne i jackan sitter en katt. Svart som natten.
Den syns knappt eftersom den slitna jackan också är svart. Det är först när man lägger märke till dom gula lysande ögonen som man förstår att flickan har en katt innanför jackan.
Katten kurar ihop sig, vänder sitt huvud mot flickan och säger:
- Vicket väder! Eller hur, Lou? Tur att det inte regnar.

Just när katten sagt det så börjar det att regna.
Både flickan och katten blir snart genomblöta.
- Tack Charlie, det gjorde du bra, säger flickan lite sarkastiskt men hennes ansikte visar inga som helst känslor. Precis som alltid.

Lous värld är hård. Hon har lärt sig att inte visa några som helst känslouttryck. Av rädsla för att de ska komma att användas emot henne.
Hennes familj är i upplösning. Pappan alkoholist, mamman för feg för att säga ifrån. Dom har knappt råd med mat.

I skolan håller hon sig undan. Men det funkar inte alltid. Det finns dom som har gjort till sin hobby att använda Lou som slagpåse.
Trots alla slag hon får ta emot, trots alla elaka kommentarer visar hon aldrig en min, inte ett uns av svaghet, inte en enda tår.

Hon skulle kunna ge igen. Om hon ville. Det har funnit stunder där hon knappt kunnat kontrollera sina krafter, när hon känt den magiska energin samla sig i fingertopparna, hur den bönat och bett att få släppas fri. Men hon har alltid lyckats hålla emot.

Ja, utom den där gången för fyra år sen när Charlie blev överfallen av ett par blodtörstiga hundar.

Slut avsnitt 1

Anders kommentar:
Ytterligare ett fint bidrag från Louise i Hunnebostrand. Vi valde att göra en följetong i tre delar av berättelsen, annars hade den blivit för lång för Radioskrivarklubbens format. Jag tycker berättelsen vann på det.
När jag läste den hade jag precis sett Philip Pullmans ”Guldkompassen” på bio där människornas själ lever utanför kroppen i ett djurs skepnad. Louise hade just läst hela Pullman-trilogin när hon skrev och medger att hon lånade djur-idén till Ett undangömt liv. Och det är helt ok att göra så.
Jag är väldigt imponerad av Louise och hennes sätt att skriva och ge liv åt sina karaktärer. Som inledningen av Ett undangömt liv:

En flicka går genom parken.
Det är höst och hennes hår fladdrar i vinden. Håret är silverblont, nästan vitt. Ögonen den ljusaste blå färg du kan tänka dig.
Men pupillerna är inte svarta utan gråblå.
Kroppen är knotig och mager. Kläderna, som hänger på henne, är slitna och smutsiga.
Inne i jackan sitter en katt. Svart som natten.

Där är man som läsare fångad i berättelsen, man ser flickan framför sig och man vill veta vad som händer.