Drömmen

Av Josefin Bergman, Hunnebostrand

BERÄTTARE
Allt var svart. Helt svart.
När jag väl vågade öppna ögonen såg jag att jag befann mig i en korridor på ett sjukhus.
Stressade läkare sprang fram och tillbaka och skadade personer rullades förbi på bårar.
Jag var ganska förvirrad.
Plötsligt fick jag syn på min döda gammelmormor.
Hon satt på en bänk med båda händerna på en käpp.
Hennes gråvita hår var uppsatt i en slarvig knut. Hon hade mycket kläder på sig och hon såg sur ut. Fast det brukade hon göra.
Gammelmormor hade lärt mig att spela gitarr och jag var alltid hos henne istället för på dagis när jag var liten.
När hon dog för en månad sen grät jag i en vecka.
Jag klev ur sängen och satte mig bredvid henne.
- Vad gör du här, frågade jag.

GAMMELMORMOR
Jag är här för att få dig att öppna ögonen.

BERÄTTARE
Jag tyckte det lät konstigt, men jag sa inget.
Plötsligt såg jag mig själv rulla förbi på en bår.
Jag hade fullt med sladdar och bandage på mig.
- Vänta nu….vad är det som händer?

GAMMELMORMOR
Kommer du inte ihåg?
Ni var på semester i Spanien och när ni åkte hem kraschade planet.

BERÄTTARE
Va? Kraschade planet?
Gammelmormor suckade över att jag inte förstod och sen knäppte hon med fingrarna.
Helt plötsligt var vi ute på en åker med det kraschade planet framför oss.
Jag hann se en skymt av mig själv ligga medvetslös på marken innan gammelmormor återigen knäppte med fingrarna.
Nu var vi i mitt klassrum. Alla satt i sina bänkar och det var ovanligt tyst. Stämningen var dyster, ingen sprang omkring, ingen kastade sudd.
- Magistern, var är Olle? Skulle inte han komma hem från Spanien igår. Det var Indra som undrade och det hördes en tung suck från alla andra i klassen.
Magistern berättade om flygkraschen, som alla i klassen redan hört talas om. Utom Indra då…
Gammelmormor knäppte med fingrarna igen och vi var tillbaka i sjukhuskorridoren.
- Jag förstår inte, sa jag. Såg inte Indra mig, jag stod ju längst fram i klassrummet.
Gammelmormor tittade på mig…

GAMMELMORMOR
Olle, du ligger i koma.
Det här är bara en dröm.
Om du dör fortsätter drömmen, men om du vill fortsätta leva ditt liv kan jag hjälpa dig med det.

BERÄTTARE
Jag fattade fortfarande ingenting. Vad var det för goja som gammelmormor satt och babblade om?
Jag tänkte så det knakade, men förstod ändå inte hur allt hängde ihop. Allt kändes ju så verkligt, inte alls som en dröm.
Jag vände mig mot gammelmormor och sa; Jag vill fortsätta leva.
Då log hon för första gången.

GAMMELMORMOR
Du kommer att få ett underbart liv, Olle.

BERÄTTARE
Sen spände hon blicken i mig och allt blev suddigt.
Ett öronbedövande ljud tjöt genom öronen, som när hjärtat stannar på en människa.
Sen blev ljudet i öronen små regelbundna pip, som när hjärtat slår igen.
Jag trodde det var väckarklockan, men det var det inte.
Det var maskinen bredvid mig.
Jag öppnade ögonen.
Jag var på ett sjukhus.
Då hade gammelmormor rätt. Jag hade legat i koma och överlevt.
Jag tittade efter henne på bänken.
Hon var borta.
Inte ens bänken var kvar.

Anders kommentar:
Josefin i Hunnebostrand har jag haft förmånen att följa några år och hon har utvecklat sitt skrivande jättemycket. Drömmen är en suggestiv berättelse om en person som vaknar upp på ett sjukhus med sin döda gammelmormor vid sidan av sängen. I Josefins originaltext är huvudpersonen en flicka, men av praktiska skäl fick huvudpersonen bli en pojke vid inspelningen. Berättelsen förlorar inte på det, tycker jag.
I ”Drömmen” rör man sig mellan dröm och verklighet och varken läsare eller huvudperson vet vad som är vad. Slutet är elegant:
”Jag öppnade ögonen.
Jag var på ett sjukhus.
Då hade gammelmormor rätt. Jag hade legat i koma och överlevt.
Jag tittade efter henne på bänken.
Hon var borta.
Inte ens bänken var kvar.”