Ett grönt moln

Av Sara Harryson, Hunnebostrand

BERÄTTARE
Tror du på spöken?
Den frågan har jag ställt mig själv många gånger och nu har jag äntligen fått svar.
Ja, jag tror på spöken…

Allt började för tre månader sen. Det var en tidig morgon i juli, mitt i sommarlovet. Det var den varmaste morgonen på länge.
Jag trodde det skulle bli en helt vanlig dag, men där hade jag fel.
Det blev inte alls som jag tänkte.
Hela mitt liv förändrades.

Mamma och pappa var hos farmor i Skåne, så jag var ensam hemma. Eftersom det var så fint väder tänkte jag sitta ute på balkongen och äta frukost.
Jag tog min ostmacka och mitt glas mjölk och gick ut på balkongen.

Solen stekte och himlen var blå.
Jag tog ett bett på min ostmacka. Då märkte jag plötsligt att osten hade smält.
Vad nu då?
Jag tittade upp mot himlen och där såg jag ett stort grönt moln sväva i skyn.
Jag hade aldrig sett nåt sånt förut.
Molnet kom närmare och till slut var hela himlen grön.
Det brakade till och började regna. Bara så där.
Jag sprang in i huset. Sekunder senare blev allt svart. Som om jorden hade gått under.
Jag försökte se mig omkring, men jag såg inget. Det var helt becksvart.
Jag visste att det fanns en ficklampa i skåpet i hallen, så jag trevade mig långsamt dit. Efter lite fumlande hittade jag ficklampan och började lysa mig omkring.
Det kändes som om jag var vilse i mitt eget hus och…

Huset började skaka och ficklampan började blinka. Jag satte mig ner på golvet. Då slocknade lampan helt.
Jag var rädd.
Jag tittade mot ytterdörren, som sakta öppnades.
In kom fem gröna, lysande spöken.
Dom gick in…nej, dom svävade in i huset.
Jag började darra som en våt katt. Sen svimmade jag.

När jag vaknade låg jag i min säng, som om ingenting hänt.
Men jag hörde en röst.
En röst som ropade på hjälp.
Jag ställde mig upp och gick mot köket.
Rösten blev tydligare.
I köket stod en flicka.
Hon var helt vit i ansiktet och hade svarta, trasiga kläder.
Hennes hår var väldigt rufsigt och ögonen som stirrade på mig var bruna, nästan svarta.
Jag satte mig på en köksstol vid bordet.
- Vad gör du? Sa jag till flickan.
Flickan tittade på mig med sina brun-svarta ögon. Hon såg rädd ut.
Men hon sa inget.
Just då kom en pojke in i köket.
Han var lika spöklik som flickan. Och han såg exakt ut som min pappa, fast yngre.
Jag tittade noga på flickan.
Nu såg jag det – hon liknade faktiskt min mamma.
Pojken tog fram en pistol och riktade den mot flickan.
Sekunden senare försvann dom. Båda två.

Jag bara satt där och stirrade ut i tomma intet.
Då ringde telefonen.

Ja, hallå…

FARMOR
Hej det är farmor. Det är nog bäst du sätter dig ner. Det har hänt nåt förfärligt.

BERÄTTAREN:
Va? Vad är det som har hänt?

FARMOR
Det är…
Det…
Din pappa har skjutit din mamma…

SLUT

Anders kommentar:
En spöklig, mystisk berättelse om en person som en vacker sommarmorgon ska sätta sig på balkongen och äta frukost. Där tar berättelsen en skrämmande och oförklarlig vändning, som en mardröm. Slutet är överraskande och inte ens Sara som skrivit texten kan förklara varför det som händer. Spooky, eller hur?