Ett undangömt liv del 2

Av Louise Walfridson, Hunnebostrand

BERÄTTAREN:
Det är en regnig höstmorgon. Lou är på väg till skolan. I parken utanför skolgården stannar hon till, plockar fram katten Charlie som hon haft innanför sin jacka. Lou lyfter upp katten och sätter in den i det ihåliga trädet. Precis som hon brukar göra varje morgon, sen springer hon snabbt in i skolan.
Hela klassen är redan på plats när Lou skyndar in i klassrummet och stressar bort mot sin plats längst bak.
Hon ser inte foten som plötsligt sticks fram mellan bänkarna.
Lou faller och landar med en duns på golvet. Böckerna far åt alla håll.
- Se dig för, klumpeduns!
Flickan som just lagt krokben för Lou tittar nedlåtande på henne. Janet Millson, populäraste tjejen i skolan. Vacker, rik och alltid senaste modekläderna på sig. Hennes vackra, ondskefulla ansikte hånler medan Lou börjar samla ihop sina böcker på golvet.

- Ursäkta, är den här din?
Lou tittar upp. En lång stilig pojke räcker fram hennes bok. Han har rakt mörkt hår och mellanbruna ögon med…..BRUNA pupiller.
Lou har aldrig sett honom förut.

I samma ögonblick kommer lärarinnan in. En mager gammal hagga med flaskbottnar till glasögon. Hon börjar väsa med sin hesa stämma:
- Vi har en ny pojke i klassen idag. Kom fram här!

Pojken som nyss hjälpt Lou går fram till katedern.
- Ja, hej, säger han, mitt namn är Will Jackson. Jag har precis flyttat hit med min familj och….
- Tack så mycket, det räcker, avbröt lärarinnan hest. Nu slår ni upp sidan 96 i engelskaboken.

Nästa gång Lou träffar Will är på rasten. Hon sitter på sin favoritplats, en liten bänk under ett pilträd. Där kan hon se parken och det ihåliga trädet med den svarta katten i.
- Men här sitter ju vår lilla filosof!
Lou vänder på huvudet och ser Janet Millson och hennes gäng stå och hånflina.
- Vad vill du? Säger Lou oberört.
- Jo du förstår, Mark här behöver öva lite boxning, svarar Millson.
Två kraftiga killar springer fram och trycker upp Lou mot den våta trädstammen. Mark kliver fram. En fet kille med hemska knytnävar som Lou fått känna på fler än en gång. Just som han ska slå till Lou tar någon tag i hans arm. Det är Will, den nya killen.
- Det där är inte särskilt snällt, säger han och släpper taget om Marks arm.

Det är ovanligt att någon sätter sig upp mot Mark. Dom två killarna som håller Lou blir så paffa att dom släpper sina grepp om hennes armar. Vips slinker Lou ur deras grepp och klättrar snabbt som en vessla upp i trädet.
- Du hade tur den här gången, men vänta bara, skriker Millson. Sen försvinner hon och gänget bort mot skolan.
- Tänker du komma ner eller ska du sitta där uppe hela dan, säger Will leende.
Lou hoppar ner, vig som en katt.
- Tack, säger hon vänligt, men ändå oberört.
- Det var så lite. Vad heter du? Jag heter Will.
- Jag är Louisiana Jolie, men alla kallar mig Lou, säger hon och sträcker fram handen.

Från det ögonblicket är Lou och Will bästa vänner, nästan oskiljaktiga.

SLUT AVSNITT 2

Anders kommentar:
Ytterligare ett fint bidrag från Louise i Hunnebostrand. Vi valde att göra en följetong i tre delar av berättelsen, annars hade den blivit för lång för Radioskrivarklubbens format. Jag tycker berättelsen vann på det.
När jag läste den hade jag precis sett Philip Pullmans ”Guldkompassen” på bio där människornas själ lever utanför kroppen i ett djurs skepnad. Louise hade just läst hela Pullman-trilogin när hon skrev och medger att hon lånade djur-idén till Ett undangömt liv. Och det är helt ok att göra så.
Jag är väldigt imponerad av Louise och hennes sätt att skriva och ge liv åt sina karaktärer. Som inledningen av Ett undangömt liv:

En flicka går genom parken.
Det är höst och hennes hår fladdrar i vinden. Håret är silverblont, nästan vitt. Ögonen den ljusaste blå färg du kan tänka dig.
Men pupillerna är inte svarta utan gråblå.
Kroppen är knotig och mager. Kläderna, som hänger på henne, är slitna och smutsiga.
Inne i jackan sitter en katt. Svart som natten.

Där är man som läsare fångad i berättelsen, man ser flickan framför sig och man vill veta vad som händer.