När rosor blir vita, när himmelen blir svart

Av Elin Bergman, klass 6 i Dalhem skola, Gotland

EN MAN LÄSER:
En isande kall morgon, november 1897.
Ingen hör skriken från huset. Dom klagande tjuten.
En sönderslagen kvinna. Blåmärken överallt.

Ingen fattade någonting. Men en dag ska hon dö. Men inte av sig själv. Någon annan ska ta hennes liv.....
Kvinnan springer barfota mot dammen, hon flyr från något, hon är skräckslagen.
”Ingen ska hindra mig, skriker hon. Inte ens du Mister George.”
Hon tittar sig skrämt omkring, fortsätter springa men råkar snubbla på en rot och blir liggande på marken.
Folk som sett händelsen kommer springande. Man bär tillbaka henne till stugan och lägger henne på sängen. Men ingen ser det stora skärsåret som Mister George gjort.

Kvinnan tar sig upp på nytt. Hon hasar sig mödosamt till köket och tar fram den stora kökskniven.
”Ingen...inte ens det vackraste djuret på hela jorden kan hindra mig” skrek hon med hes röst.
Kvinnan höjde kniven.
Snabbt och utan att tveka tryckte hon in den mot hjärtat. Hon mumlade något ohörbart. Sen dog hon.
1902 av Catrine Holm. Hellevi Gotland

ELIN:
Hej, det är Elin. Den här berättelsen läste min fröken för klassen härom dan. Det sägs att den är sann. Jag trodde inte på det först, men nu vet jag inte.
Inte efter det som hände när jag gick hem från skolan den dan.

ELIN:
Jag gick längs skogsvägen när jag plösligt hörde något…

GREN SOM KNÄCKS

Hallå?
Är det nån där?
Inget hördes.
Jag kollade bakom mig.
Det kändes som om någon tittade på mig.
Jag tyckte jag såg något mellan träden, men jag vet inte vad det var.

Först tänkte jag bara gå vidare.
Men sen ville jag veta vem som försökte skrämma mig. Jag tog mod till mig och gick in i skogen.

En stig.
Jag följer den.
Plötsligt hör jag något bakom mig.
Jag ser inget.
Jag blir rädd. Börjar springa.
Björnbärstaggar river mina kläder.
Jag blöder på armarna.
En rot. Jag ser den inte. Snubblar. Faller…

Jag ligger på marken. Det luktar mossa och granbarr.
Hur länge hade jag legat här?
Vet inte…

Något prasslar i närheten.
Jag tittar upp.
Prasslet försvinner.
Jag reser mig mödosamt upp.
Då ser jag framför mig en sjö. Eller snarare en tjärn.
Ganska stor, till hälften igenvuxen av vass. Vattnet mörkt som svart bläck.

Det är då jag ser henne.
- Catrine Holm, viskar jag.
- CATRINE HOLM! AKTA DIG!!!
Jag skriker. Hon tittar lugnt på mig.
Bakifrån kommer Mr George. Han slår till henne. Hårt. Flera gånger.
- SLUTA! RÖR HENNE INTE!!
Mr George tittar förvånat på mig.
- FÖRSVINN HÄRIFRÅN!
Han säger nåt som jag inte förstår. Sen försvinner han i tomma intet.

- Tack. Tack så hemskt mycket. Du har gjort mig fri.
Catrine Holm talar till mig. Hon har tårar i ögonen.
- Jag tog inte livet av mig. Det var Mr George som gjorde det. Nu kan jag äntligen vila i frid.
- Du måste ge dig av härifrån nu. Gå inte tillbaka samma väg. Mr George kan göra hemska saker med dig. Simma över sjön. Skynda. Skynda.
- Och var försiktig.
Så försvinner hon. Löses upp som en dimslöja i vinden.

Jag kliver ner i det mörka vattnet. Botten är gyttjig, mina fötter sjunker ner. Det känns äckligt.
Jag tar några kraftig simtag. Det är kallt. Mina ben domnar.

Plötsligt känner jag något som tar tag i min fot. Det känns som en hand.
Jag rycker till, sparkar vilt och försöker simma.
Handen försöker dra mig ner under vattnet.
Jag kämpar förtvivlat. Sparkar med mitt fria ben. Skriker.
- SLUTA!
Plötsligt släpper den. Jag är fri.
Jag simmar så fort jag kan över till andra sidan.

Den kvällen låg jag länge och tänkte i min varma, trygga säng innan jag somnade.
Jag hade korsat döden sjö. Många hade drunknat där, men inte jag.
Jag hade gjort någon glad. Något av det bästa man kan göra i världen.

Det har gått flera år sen det hände, men jag tänker ofta på det. Man vet aldrig när man stöter på andar. För andar finns. Det vet jag nu.
Sanning är inte alltid sanning och verklighet är inte alltid verklighet.

Slut.
 

Anders kommentar:
Det var titeln som fångade mitt intresse. Jag dök in i Elins text och kände att det nog gick att göra spännande radio av den. Det finns några saker som inte är riktigt logiska i texten, men eftersom det ligger något övernaturligt och svårförklarat över hela berättelsen spelar det ingen roll. Eller som Elin skriver som slutkläm: ” Sanning är inte alltid sanning och verklighet är inte alltid verklighet”. Det är viktigt att ha i bakhuvudet när man skriver – låt fantasin flöda, det är du som skapar berättelsen. I det ögonblicket är det du som är Gud och bestämmer över liv och död.