Om jag inte hade ljugit…

Av Aurora Klint

BERÄTTARE
Om hon inte hade ljugit – då hade inget av det som hände hänt. Hon – det är alltså Miranda. Hon är 14 år och plågas av väldigt dåligt samvete. Så har det varit i över två år nu. Ja, ända sedan det hemska hände.
Så här var det…..

MIRANDA
Jag var på väg till skolan som vanligt. Och som vanligt svängde jag in på Evelinas tomt. Evelina var min bästa kompis och vi tog alltid sällskap till skolan. Men den här morgonen var hon inte som vanligt. Hon verkade trött. Och sjuk.

Hej Evelina, hur är det? Frågade jag.

Hon tittade konstigt på mig, med dimmiga ögon. Plötslig såg jag hur hon blev svag och föll ihop. Paniken spred sig i magen och ut i kroppen.

Anna! Anna! Kom fort! Jag ropade i panik

Evelinas mamma heter Anna. Nu kom hon springande ut i hallen. Hon hade mjöl på kinderna och ett blommigt förkläde. Hon behövde bara titta snabbt på Evelina innan hon ringde ambulansen.

Dagarna gick och jag undrade vad som hänt den där konstiga morgonen. Evelinas mamma ringde och berättade att Evelina var på bättringsvägen. Jag blev lättad och tänkte att hon nog kommer tillbaka till skolan när som helst.

Och visst kom hon tillbaka, men allt var inte riktigt som vanligt. Evelina pratade mindre och var ofta väldigt trött. Jag tittade på henne där jag satt i min bänk.
Varför var hon så konstig?
Hon som brukade vara så glad och sprallig.

Evelina började falla ihop i skolan också. Plötsligt blev hon sådär dimmig i ögonen och sen föll hon bara. Hon kvicknade alltid till efter en stund om hon fick ligga ner med benen i högläge och vila.
Sen var hon som vanligt igen. Ja, alltså det nya ”som vanligt”, tystlåten, trött och lite grinig.
Det upprepades ganska ofta i skolan och till slut var det ingen som tog så allvarligt på det. Inte ens jag.

MIRANDA
Men så en dag hände det som inte fick hända.
Vi har hemma hos mig, Evelina och jag. Vi hade just ätit och skulle gå upp på mitt rum och prova lite nya kläder.
- Jag kommer, sa Evelina, jag ska bara gå på toa.

Jag brydde mig inte så mycket. Varför skulle jag göra det?
Men efter en stund hörde jag en smäll och ett kort skrik.
Jag skyndade mig till toan för att kolla vad som hänt.
När jag knackade fick jag inget svar.
Toadörren var låst.
Jag började banka och slänga mig på dörren.

Evelina! Öppna!

Till slut hämtade jag en sax och lirkade upp låset.
Evelina låg på golvet i en konstig vinkel.
Vattnet i kranen stod på och det hade blivit en pöl på golvet.
Jag började slita och dra i Evelina och fick till slut upp henne i soffan i vardagsrummet.
Evelina hade svimmat så ofta på senare tid att jag egentligen inte var sådär jätteorolig. Fick hon bara vila en stund med fötterna högt så skulle hon snart kvickna till.

MIRANDA
Jag var ensam hemma.
Jag skulle nog ha ringt en vuxen, men jag ville inte störa mamma på jobbet. Hon blir så grinig då.
Jag väntade och väntade att Evelina skulle vakna – men det gjorde hon inte.
Så ringde telefonen. Det var Anna – Evelinas mamma.

Hej Anna. Jadå, vi mår bra. Vi håller på och prova mina nya vinterkläder.
Nej, inga problem, vi har jättekul.
Okej, du kommer om en timma. Ja, hej då.

Jag stod kvar en lång stund med telefonluren i handen.
Jag fattade inte riktigt.
Jag hade ljugit för Anna.
Varför gjorde jag det?
Jag vet inte.
Men det spelar ingen roll, Evelina vaknar när som helst.

Jag provade mer kläder medan Evelina fortsatte att vila. Efter en timma plingade det på dörren. Det var Anna.

Evelina ligger där. Hon….vilar.

Anna tittade lite konstigt på mig, sen rusade hon in till soffan i vardagsrummet. Plötsligt hörde jag ett förtvivlat tjut.
Jag tittade in i vardagsrummet.
Jag såg Annas förtvivlade ansikte. Våra blickar möttes…
Jag…..jag…..

BERÄTTARE
Nu vill Miranda inte minnas mer.
Evelina hade fått ett mycket allvarligt anfall och skulle behövt läkarvård omedelbart.
Fast det visste ju inte Miranda. Då.
Hon kan fortfarande inte förklara varför hon ljög i telefonen. Hon vill helst inte prata om det.
Men nu vet du vad som hände.
Och Miranda hälsar att du ska ta hand om dina kompisar. Och om det händer nåt – ring nån vuxen.

SLUT

Anders kommentar:
Aurora sätter sin huvudperson i en fruktansvärd situation. Kompisen, som just fått ett av sina vanliga svimningsanfall ligger till synes livlös på soffan. Flickorna är ensamma hemma. Då ringer kompisens mamma och undrar hur dom har det. Det är då det slår slint i huvudet på huvudpersonen som ljuger och säger att allt är bra.

”Jag stod kvar en lång stund med telefonluren i handen.
Jag fattade inte riktigt.
Jag hade ljugit för Anna.
Varför gjorde jag det?
Jag vet inte.
Men det spelar ingen roll, Evelina vaknar när som helst.”

Det är så dumt, det är så oförklarligt men ändå så mänskligt på nåt sätt. Om man är ett barn. Ur ett dramaturgiskt perspektiv är det en fantastisk situation att väva in i en berättelse.