Runskrift

Det har funnits tre olika runalfabet, så kallade runrader: den urnordiska, den vikingatida och den medeltida runraden. Den äldsta runraden hade 24 tecken och kallas den urnordiska runraden. Den användes ungefär från 100-talet till 800-talet. Ingen vet vem som uppfann runorna, men man tror att det bygger på något av de alfabet som användes i Medelhavsområdet, kanske romarrikets latinska bokstäver, som vi ju använder idag.

Den urnordiska runraden

I början av 800-talet ändrades runorna. Några gamla togs bort och några andra fick nytt utseende. Dessa runor kallas för den vikingatida runraden eftersom den användes av människorna på vikingatiden. Vikingarna använde 16 olika runor, alltså färre än den gamla runraden. Eftersom det fanns färre tecken i den nya runraden, användes en del runor för flera ljud.

 
Den vikingatida runraden

Dagens bokstäver, det latinska alfabetet, kom med kristendomen på medeltiden. Men många fortsatte att rista med runor ändå. Det var nästan bara präster och andra lärda som kunde använda vanliga bokstäver och de använde runor också. I den medeltida runraden fanns fler runor än den vikingatida, en runa för varje bokstav. Antagligen tyckte människorna att det blev för krångligt att läsa med bara 16 runor.

Varje runtecken hade ett namn, men runan som motsvarar vår bokstav s kunde inte kallas s-runan, eftersom människorna på forntiden inte kände till vårt alfabet. De visste inte vad s var. Därför hade varje runa ett namn och man använde tecknet för det ljud som namnet började på. S-runan hette sol, n-runan hette nöd och h-runan hagel.

Man tror att de allra flesta runor som ristats har skurits i träpinnar. Det är därför som runorna ser ut som de gör, formen gör att de går lätt att rista i trä. Anledningen till att de flesta runinskrifter som finns kvar i dag är i sten, som runstenar, är att sten bevaras bra under många hundra år, medan träpinnar multnar och blir jord.

Exakt hur många som kunde läsa och skriva runor är svårt att veta, men man tror att ganska många vikingatida människorna i Sverige kunde läsa runor och rista runor i trä. Däremot var det svårare att hugga en runsten. För att klara det måste man vara stenhuggare också.