Voxnadalens hälsingegårdar är spelplatsen för större delen av det här programmet.
För när man ska leta kulturhistoriska spår så är Hälsingland en guldgruva. Här har många av husen medvetet bevarats och öppnats för en byggnadsvårdsintresserad allmänhet.
Ett hus storlek, byggnadsmaterial, färg och utsmyckningar berättar om ägarens ekonomiska förhållanden och klasstillhörighet, om smak och stil och levnadsvanor.
Linda gör sällskap med arkitekten Mimmi Göllas när hon vandrar runt i gårdarna i Voxnadalen. Mimmi har mycket att berätta om hur livet levdes i de välmående byarna, hur fester firades i överflöd och i många dagar. Och Göllas hittar i inredning, möblering och i takens målningar belägg för allt hon vet om livet i rikemanshusen under 1700- och 1800-talen.
Ingela Broström är byggnadsantikvarie och kan tapetens historia.
- Väggarna talar, säger hon, det handlar om att lära sig se.
Följ henne i hennes vandring genom hälsingegårdarnas rum och salar, så får du veta hur tapeten, från att ha varit en sällsynt lyx, få förunnad, blev en vanlig inredningsdetalj i varje hem.
Den första tapeten handtrycktes på 1500-talet, men från 1800-talets senare hälft började tapeter maskintillverkas, och priset sjönk till 20 öre rullen, räknat i den tidens penningvärde.
Ingela gör också en tidsresa genom 1900-talets decennier och berättar om hur modet svängt fram och åter mellan ljus och mörker, färg-och mönsterglädje och diskret återhållsamhet.
Innan vi lämnar Voxnadalen klättrar Linda upp på vinden i en av gårdarna.
- Vindar är skattkammare för byggnadsvårdare,konstaterar hon lyckligt. Där kan man till exempel hitta profilverktyg som hör ihop med befintliga profiler i huset.
Vi gör ett sista besök i Baggers hus och tittar tillbaka på året som gått. Bjälklagen är inne, isoleringen är klar, avloppssystemet är i funktion. Men mycket återstår att göra; fönstren, innertaket och vinden.
Men så här långt är byggnadsvårdaren Håkan Bagger nöjd med sitt verk.
Spår av människa, har också Bagger hittat. Två handskrivna meddelanden. Ett från en murare, som hette Ivan. Det är en anteckning skriven en söndag i början av 1900-talet. Det andra meddelandet är från 1945. På den gulnade lappen står kort och gott "Tyskland kapitulerar".
Husägare i det sista programmet är Jonatan Malm. Han har skaffat sig en bondgård i Dalsland. Byggår okänt. Men inte äldre än tidigt 1800-tal. Med sitt arbete att rusta gården vill Jonathan göra en kulturhistorisk gärning och lära sig mer om att renovera gamla hus. Han drömmer om hur det blir när köket är färdigt och han kan kura skymning med en pizza som kvällsvard. Pizza, vaddå 1800-tal! Men det må vara hänt, om han bakar den själv i vedspisens bakugn.
I sina slutord till serien skickar Linda med oss en tanke:
- Kanske finns i det förlutnas byggtraditioner, nyckeln till framtidens husbyggande.