Ska särskolan avskaffas?

Särskolan är inte förenlig med FN-konventionen om funktionshindrades rättigheter.
http://www.manskligarattigheter.gov.se/extra/news/?modu- le_instance=1&id=396
Frågan om att ha eller inte ha särskola är naturligt vis inte en fråga om specialpedagogik eller elevstöd det är en juridisk fråga som alltid kommer dras med gränsdragningsproblem som inte anstår en modern stat.
Och snälla nån det handlar absolut inte om barnuppfostran

Jag kanske är gammalmodig nu och totalt politiskt inkorrekt. Men, jag är övertygad om att det mesta av ett "skitungebeteende", som är UTAN koppling till funktionsnedsättningar, handlar om ren och skär dålig barnuppfostran, och ska härledas dit. Vi får ALDRIG, aldrig, delegera bort vårt föräldraransvar på skolan och lärarna.

Mattias mamma. Ja, såklart du har rätt. En så kallad "5:1 regel" innebär att om barn får höra EN dålig sak om sig själva behöver de FEM bra saker för att väga upp det. "Uppmärksamhetsregeln" innebär att barn gör det som de får uppmärksamhet för. Ser man bara barnet när det gör något fel kommer det fortsätta med det, således.
Men, en lärare i normalstor klass har inte tid att invänta denna allvarliga skillnad hos problembarnet och normaleleven. I min dotters klas, klass 3, går det inklusive denen elev 17 barn , vilket faktsikt är en ganska liten klass. Inte ens där räcker läraren till (se mitt första inlägg) man kan faktiskt inte ålägga en lärare att ta sig tid till att orka och hinna med att hantera det. Det handlar om professionell hjälp och stöd till det barnet så att det inte ska behöva känna sig "fel", vilket blir resultatet i en vanlig klass utan det stödet. Jag har dels deltagit under lektionstid för att se detta med egna ögon, dels var det stor skillnad på beteendet under den tiden då denne elev hade en helt egen resursperson i klassen. Då var han mycket lugnare och störde inte alls på samma sätt; kontentan var att det fungerade, helt enkelt. Min dotter har själv konstaterat att det var bättre med en "hjälplärare". Något som skolan detta läsår tydligen inte hade lagt med i budgeten.

En duktig specialpedagog kan, med hjälp av sina speciella verktyg och kunskaper, absolut utveckla elever i särskolan. Jag har själv bevittnat det! Problemet är bara att den extra utbildningen på två år, att lägga till de 4 1/2 år en grundskollärarutbildning (4-9) tar, oftast väljs bort som ett icke ekonomiskt hållbart alternativ då utbildningsnivån INTE motsvarar lönenivån. Några väljer detta till trots ändå att läsa till specialpedagog, de som verkligen brinner för de utvecklingsstörda barnen och särskolan. Dessa pedagoger är guld värda för sitt engagemang, och skall ha ett stort, varmt och ödmjukt Tack! Tack för att ni finns, trots att ni får sådan hemskt dålig ekonomisk utdelning för ert engagemang! Studieskulderna blir ni väl aldrig av med. Men ett gäng glada särskoleelever kanske svarar upp emot det. Kram till er i alla fall!

Varför går vi i skola? Varför grupperas vi ihop med 25 - 30 andra barn i samma åldersgrupp? Vad är lärarens ansvar? Hur långt ska hennes ansvar sträcka sig? både på det individuella utvecklingsplanet som i det gruppdynamiska? Hur ska allt detta på bästa sätt gagna min kunskapsutveckling? Vad har mina klasskamrater för ansvar? Vad har jag för ansvar?

Lisen: Javisst. Du har alldeles rätt. Till syvende och sist är det alltjämt pengarna som styr. Åter och åter igen. Ska verkligen pengar till löner för speciella resurser riktade mot dessa elever få avgöra så många unga människors framtid och uppväxt i en kommun? och upprepas som mönster på flera håll beroende på kommunens resurser? Är det rimligt? Det går inte att göra om ett sådant misstag. Observera att jag nu talar om elever med den sortens behov som slukar tid och uppmärksamhet från läraren OCH övriga klasskamrater på bekostnad av värdefull inlärningstid och studiero för övriga barn. Så, "Mamman": Ja, sådana elever som stör borde bara "åka ut" och inte få sabba för de elever som vill lära in och lärare som vill lära ut. Men någon måste ta ansvar för vad eleven gör även utanför klassrummet. Och ofta, men inte alltid, hänger det ihop med elever med särskilda behov, och ofta funktionsnedsättningar. Så låt oss skilja på äpplen och päron. Kan vi inte bara skapa en ny kategori för "Barn med särskilda behov", dvs beteendebaserat? Vi MÅSTE ha råd i Sverige år 2011 att ge barnen den sortens skola de behöver.

Det finns funktionshinder som uppstår på grund av miljön. Om skoformen, dess innehåll och syfte är för obegripligt så måste det någonstans ge ett uttryck. Besvärliga barn kanske inte alls skulle vara just så besvärliga om de fick bli sedda, bekräftade och fick möjlighet att utvecklas under rimliga villkor. Stökiga, besvärliga barn är kanske något både förskolorna och skolorna producerar p g a sina stora barngrupper och för lite resurser. Barnens behov borde stå i det främsta rummet, i alla lägen.

Jag förstår er frustration att det finns elever som "stjäl" värdefull lektionstid. Det finns ett par såna elever i min dotters klass.

Problemet som jag ser det är ändå inte den stökiga eleven. Problemet är hur eleven blir bemött.
Om lärarn ägnar 50% av tiden till att "tjata" på barnet så ägnar barnet 150% till att ställa till det än mer.

Det går till slut så långt att negativ uppmärksamhet är bättre än ingen alls. Barnet söker alltså negativ uppmärksamhet i brist på annat. Barn som har kunskapen att veta hur man uppför sig, gör också det.

De barn som inte kan uppföra sig, behöver få verktyg att hantera sin frustration.
Det är inte lätt att förändra sitt beteende och bemötande, tro mig jag vet. Men det fungerar om man är ihärdig. För inte kan vi väl mena att vi ska lägga det ansvaret på ett barn, som inte gratis har fått den kunskapen?

Det är alldeles för lätt att titta snett och irriterad på den där "skitungen" som stör hela tiden, och vi har än mer bidragit till utanförskap segregering.

Vi måste alla ta vårt vuxenansvar, och tänka på hur vi möter upp dessa barnen. Att säga: Vad BRA att du hängde upp din jacka, istället för att säga: du slängde din mössa på golvet.
Uppmärksamma det som är bra, och ignorera det som är mindre bra, så kommer mycket av sig själv sen.

Självklart kan man inte ignorera när andra far illa o blir slagna. Men man måste fråga sig vad i miljön och bemötandet gör att barnet är så sprängfylld med frustration och ilska? Vad kan förändras?

Namnet "sär" har en negativ betydelse men skolformen bör utvecklas. Man säger att kunskapsmålen är för lågt ställda i särskolan men hur väl klarar grundskolan sina kunskapsmål. Så länge alla lärare har utbildning att undervisa alla elever, så länge alla barn klarar av den fysiska miljön i skolor och om man inte kan inkludera en grupp grundskoleelever i en särskola, så länge man blir ensam med en vuxenstöd utan kompisar. Vad är det för fel att vara utvecklingstörd, blir det extra skrämmande om de är flera. Alla säger att det är inga problem när barnen är små att små barn gör ingen skillnad, men det är väl klart att de gör men de gör inte skillnad på ett beräknande sätt så som politiker som vill spara pengar och klä det med fina ord så som inkludering och normalstörda m.m. Jag tycker att skolverket bör läsa sina egna fantastiska beskrivningar om vad kunskap är samt utvecklingspsykologi. Se till att grundskolan klarar sina kunskapsmål. Utvecklingstörning äger man hela livet inget fel med det Det är normalt det har alltid varit så och så kommer det förhoppningsvis fortsätta att vara.

Någon kanske uppfattade det som jag är helt emot särskolan det är jag inte! Jag tror däremot att föräldrarna som känner sina barn och vill dem det bästa också är kapabla att fatta ett bra beslut om vilken skolform deras barn ska gå i! Min dotter går på en mindre skola och har en resurspedagog som är utbildad lärare och specialpedagog! Hon arbetar även tillsammans med ett annat barn ibland och delar de timmarna på resurspedagogen. När vi valde skolform inför hennes skolstart så var alternativet att sätta henne i särskolan med 10 andra elever mellan 10 och 17 år (hon var då 6) av dessa eleverna var det 4 som hade ett talat språk! Vår dotter har en lindrig utvecklingstörning!