När människor åt människor
För hundra år sedan räknade man nästan med att alla krigiska stamfolk var människoätare. Men på senare år har det blivit tvärtom; nu menar många att det här med kannibalism bland ''primitiva'' folk bara är lögner och svartmålning. En lögn som vi i västvärlden har tagit till för att få de koloniala folkmorden att verka mindre vidriga.
Sanningen ligger kanske någonstans mitt emellan. Visst har det funnits kannibalism lite här och var, men i de flesta kulturer genom tiderna verkar man inte ha ätit människokött.
Konsten att tolka fynd
Arkeologerna har länge varit intresserade av kannibalism i forntiden. Problemet är, som alltid, hur man ska tolka det man hittar. För egentligen vet vi inte att folk åt fläsk och korngröt under forntiden, men när vi hittar grisben och förkolnade sädeskorn på en gammal boplats, drar vi slutsatsen att de troligen är matrester. Det är ju ganska rimligt, med tanke på hur vanligt det är i nutida kulturer, och även i kulturer som har en skriven historia, att man faktiskt har ätit fläsk och korngröt.
Med människoben är det svårare. Det räcker inte med att vi hittar dem på boplatserna. Benen kan ju ha hamnat där på grund av alla möjliga konstiga ritualer utan att man har ätit människokött. Därför måste vi titta på följande:
a) I vilket sammanhang vi har hittat benen.
b) Hur benen har behandlats – alla ben, från både djur och människor.
Människokött till middag?
Vi tänker oss ett solklart fall: Vi hittar en grop full med ben och annat hushållsavfall. Alla benen, oavsett vilket djur de kommer ifrån, är behandlade på samma sätt – de har snittmärken på ytan, de är delade (så man kommer åt märgen inuti) och har spår av upphettning. Om benen kommer från köttrika delar av både grisar och människor är saken klar; här har man festat på fläsk och människokött! Men då verkar det handla om en nästan vardaglig kannibalism, där människoköttet har behandlats som ett simpelt livsmedel.
Men den här scenen är ganska osannolik. De kannibaler man har studerat, och dem som det finns skriven historia om, har inte käkat människokött som vi äter falukorv. Om man äter människokött, så är det under rituella former vid speciella tillfällen. Resterna av kannibalmåltider hamnar därför sällan i den vanliga sopgropen.
Rituella offer
Därför måste vi först ta reda på precis hur våra misstänkta fornkannibaler styckade och tillagade djurkroppar. Sedan kan vi studera människobenen från den rituella offergropen, och förhoppningsvis kunna se likheter och skillnader – för att lista ut om människokropparna har behandlats som mat eller bara styckats och grävts ner utan att hamna på menyn.
I Norden har arkeologer rapporterat om misstänkt kannibalism under bondestenåldern (för ungefär 5000 år sedan), både från Gotland och Åland. Men på de fyndplatserna har man inte studerat hur djuren slaktats och styckats, så man har inget att jämföra med. Men omöjligt är det inte.
Spår i avföring
I Anasazi-kulturens område i södra USA finns det en helt ny typ av fyndmaterial som kan ge ledtrådar om kannibalism. Klimatet där är så torrt att avföring kan bevaras i årtusenden, som små hoptorkade klumpar. De kallas koproliter (som betyder "avföringsstenar"). Ett forskarlag under professor Richard Marlar i Denver löste upp en sådan människo-koprolit som hittats i en övergiven Anasazi-by och undersökte vilka proteiner som fanns i det gamla torkade bajset.
Bland annat hittade de mänskligt myoglobin, ett protein som finns i kroppens muskler, men inte i matsmältningskanalen. Samma protein hittade man i en liten intorkad matrest på insidan av en matlagningskruka. Tillsammans med benfynden tyder det här på att byns historia slutade med ett kannibalangrepp. I så fall rör det sig om ovanligt diskreta kannibaler som åt upp sina offer i avskildhet i deras egen skövlade by. På annat håll verkar det ha varit vanligare att krigarna stolt släpade hem de dräpta fienderna och fixade en stor fest.
Annan människosyn
Vår avsky för kannibalismen beror säkert på att vi ser alla människor som syskon, med lika rätt till livet. Men det är en ganska ny insikt. Under mänsklighetens långa historia har vi människor tvärtom oftast ansett att bara de som talar samma språk och har samma seder som vi själva är ''riktiga människor''. Alla andra har man sett som konstiga halvmänniskor, och våra moralregler och tabun har inte gällt för dem. Alltså har man kunnat slå ihjäl - och äta upp dem.
Text: Martin Rundkvist, fil dr i arkeologi
Bearbetning: Kerstin Otterstål