Ekologismens historia

Ernst Haeckel, zoolog från Tyskland, räknas ofta som den förste ekologisten. Hans ideologi grundade sig på tre idéer.

1. Naturen ska ses som en helhet.

2. Människor och djur har samma moraliska rättigheter (människan står alltså inte
över djuren).

3. I naturen finns källan till sanning och insikt och därför bör människan organisera om samhället så att det passar för naturens resurser.

Det är fortfarande mycket moderna tankar. Att naturen är en helhet där alla arter på ett eller annat sätt är beroende av varandra lärs numera ut i världens alla skolor. Tanken om djurens moraliska rättigheter ligger till grund för dagens djurrättsaktivism. Och att samhället bör organiseras så att naturens balans inte störs och så att vi inte utarmar naturens resurser – det är hela miljörörelsens första budord.

Björn och varg började försvinna

Fram till slutet av 1800-talet fanns det inte en tanke i Sverige på att en djurart skulle kunna dö ut, de var ju givna av Gud! Men då upptäckte jägare att vissa arter, till exempel älg, björn och varg, började bli alltmer sällsynta. Man hade helt enkelt jagat dem för hårt. De här idéerna hade redan tidigare fått ett visst fotfäste runtom i världen och nu var det Sveriges tur.

Många debattörer var chockade över upptäckten att naturen höll på att utarmas. 1909 startades Svenska Naturskyddsföreningen av en liten klick specialintresserade, mest botanister och jägare, som ville upplysa folk om faran. Men än så länge var naturintresset mest en lyxföreteelse, att bara gå ut och njuta av naturen var något som folk över lag varken hade tid eller råd med. Det skulle dröja ända till 1951, då Sverige fick en lag om tre veckors semester, innan naturfrågorna fick ett riktigt brett genomslag.

Tiden efter andra världskriget var en blomstringstid för Sverige. Välfärdssamhället byggdes upp. Industrin gick på högvarv och de ekonomiska kurvorna sköt i höjden. Men utvecklingen hade en baksida. Vi tärde på naturresurserna som aldrig förr. I kombination med att vanligt folk plötsligt hade tid och råd med naturupplevelser ledde det fram till ekologins riktiga genombrott.

Miljörörelsen växte fram

En miljörörelse började växa fram, och i 1960-talets samhällsklimat med kvinno-, freds- och andra alternativrörelser var tiden helt rätt. Men där man förut mest velat freda och bevara särskilda områden, ifrågasattes nu samhällets grundläggande logik. Gröna vågen-människor flyttade från storstäderna ut på landet för att leva nära naturen, utan moderna bekvämligheter. De flesta ville bli självförsörjande och odla egna grönsaker.

Politiskt var det grönaste alternativet i Sverige länge centerpartiet. 1976 gick man till val med kärnkraftsmotstånd som sin största fråga och fick hela 24 % av rösterna. Partiledaren Thorbjörn Fälldin blev statsminister och ledde en borgerlig trepartiregering under två år innan den föll på grund av oenighet om just energifrågan.

Men över hela Europa bildades nu renodlat gröna partier. Deras gemensamma drag var att de var emot kärnkraft och upprustning, att de sökte alternativa energikällor och satte miljön framför den materiella tillväxten. 1981 var det dags även för Sverige.

Kärnkraftsolycka spred skräck

Miljöpartiet bildades i efterdyningarna av anti-kärnkraftsdemonstrationerna. Men med bara några få procent av rösterna och ett ljumt folkligt intresse hände till en början inte särskilt mycket. Men så, 1986, inträffade en kärnkraftsolycka i ryska Tjernobyl. De katastrofala konsekvenserna satte skräck i hela norra Europa och miljöintresset tog ordentlig fart. Valet 1988 kallas ibland för miljövalet eftersom flera stora miljöfrågor, bland annat säldöden, hade föregått valet. Följden blev också att miljöpartiet tog sig in i riksdagen. 

I dag består miljörörelsen av mängder av grupper och organisationer, från traditionella rörelser som Svenska Naturskyddsföreningen och Fältbiologerna via Greenpeace och Det naturliga steget till mer radikala grupperingar som militanta veganer och olika djurrättsaktivister.