Liberalismens historia

Liberalismen slog igenom sent i Sverige. Ända fram till slutet av 1800-talet levde överklassen lyxliv med uppassande tjänstefolk och kungens och adelns inflytande var stort. Kvinnorna hade nästan inga rättigheter och män hade rätt att slå sina fruar. Men ute i Europa hade mycket hänt.

1789 bröt den franska revolutionen ut. Liberalerna talade om frihet och rättigheter åt vanligt folk. Alla skulle få rösträtt och utbildning. Men först hundra år efter den franska revolutionen fick tankarna om jämlikhet fäste i Sverige.

Flera liberala partier bildades. En av huvudpersonerna var Karl Staaff. Efter valet 1905 blev han Sveriges statsminister och ledde den första liberala regeringen. Hans regering krävde allmän, och lika, rösträtt. Det var nämligen ännu inte självklart att alla röster skulle räknas lika mycket. Socialdemokraterna och arbetarrörelsen backade upp Staaffs regering, men de konservativa och kungen försökte bromsa. Staaff avgick redan 1906 efter att liberalernas rösträttsförslag röstats ner i riksdagen.

Efter lång kamp infördes allmän rösträtt 1909, men bara för män. Tidigare utestängda väljare, som egendomslösa arbetare, fick nu rösta. Det ledde till att en vänsterregering med bland annat liberaler kom till makten i valet 1911. Karl Staaff blev statsminister för andra gången. Kungen, Gustav V, avskydde Staaff och kände sig hotad av hans frisinnade idéer.

Borggårdstalet

Europa var på väg in i första världskriget. I Sverige bredde rysskräcken ut sig.  Kungen ville rusta upp och bygga ut försvaret, men liberalerna var emot. 1914 samlades 30 000 bönder från hela landet i Stockholm för att demonstrera sitt stöd för kungen och försvaret. Gustav V tog snabbt chansen. Han klev ut från slottet och höll ett tal, ofta kallat borggårdstalet, där han tog kraftigt avstånd från regeringens försvarspolitik. Regeringen var inte förvarnad och blev chockad. Staaff krävde att regeringen i fortsättningen skulle informeras i förväg om politiska uttalanden, men kungen vägrade och Staaff och hans regering måste avgå.

Under första världskriget fortsatte de svenska liberalerna rösträttskampen. Nu gällde det kvinnorna. En känd liberal var författaren Selma Lagerlöf. Vid den här tiden hade hon både fått nobelpriset och valts in i Svenska akademien, men rösta fick hon inte göra förrän 1921, ett beslut om rösträtt för kvinnor hade fattats två år tidigare. 

Under 1930-talet stod den stora ideologiska striden mellan den tyska nazismen och den sovjetiska kommunismen. En grupp protesterade mot båda sidor: liberalerna (de svenska liberalerna bytte 1934 namn till folkpartiet).

I Sverige var det tidningsmannen Torgny Segerstedt som vågade protestera högst mot tyskarna. Men både kungen och regeringen försökte dämpa Segerstedts kritik av rädsla för att Sverige skulle stöta sig med Tyskland och dras in i kriget.

Bertil Ohlins ledning

Som störst var folkpartiet i valen 1948, 1952 och 1956. Under Bertil Ohlins ledning fick då partiet 23–24 % av rösterna. Ohlin tydliggjorde gränsen mellan folkpartiets socialliberalism och socialdemokraternas socialism och fick väljarna med sig. Mot slutet av 50-talet klingade effekten av, mycket beroende på ATP-striden. Folkpartiet lyckades här inte förena sina två roller – partiet var positivt till allmän tjänstepensionering, men ville ju samtidigt beröva socialdemokraterna regeringsmakten.
 
1976 fick Sverige sin första borgerliga regering på fyrtio år. Folkpartisten Ola Ullsten var statsminister 1978–1979. Senare tog socialdemokraterna över igen, men liberalismen växte sig ändå starkare. Moderaterna och kristdemokraterna influerades alltmer av de liberala idéerna.

1991 vann de borgerliga valet igen och drev genast igenom stora liberala förändringar, bland annat avskaffades åtskilliga statliga monopol.