Socialismens historia

Vid mitten av 1800-talet var Sverige extremt fattigt. Folk svalt och ungefär en miljon svenskar emigrerade till Amerika. Samtidigt omvandlades Sverige sakta från bonde- till industrisamhälle. Socialismens tankar hade börjat spridas i Europa, men här hade inte mycket hänt. Landet styrdes av en rik elit och bara var tjugonde svensk fick rösta.

Då bildades de första fackföreningarna, och de var – liksom resten av arbetarrörelsens grenar – socialistiska. Till en början var de också olagliga. Socialdemokratiska arbetarpartiet bildades 1889 som ett riktigt radikalt vänsterparti. Arbetarrörelsens krav gällde bland annat åtta timmars arbetsdag (det var inte ovanligt med sexton timmar på jobbet) rösträtt för alla, oavsett kön och inkomst.

August Palm kallades ibland Mäster Palm och var en förgrundsgestalt inom socialdemokratin. År 1881 höll han det första talet om de socialdemokratiska idéerna, som han kommit i kontakt med i Tyskland. Året efter startade han den första socialdemokratiska tidningen och skrev det första socialdemokratiska partiprogrammet. 

Demokratiska socialister

Den förste socialdemokraten i Sveriges riksdag var Hjalmar Branting, som blev ledamot 1897. Branting blev partiledare 1908 och stannade på posten till sin död 17 år senare. Branting framstår fortfarande som den store arbetarledaren, mannen som ledde rörelsen under genombrottsåren och som förde partiet bort från de revolutionära idéerna. Under Brantings tid, i samband med ryska revolutionen, uteslöts kommunisterna ur det socialdemokratiska partiet. De som stannade kvar betonade att de var demokratiska socialister.

Från 1932 till 1976 hade socialdemokraterna regeringsmakten hela tiden, med ett kort undantag 1936. Under andra världskriget hade Sverige en samlingsregering, men med socialdemokraten Per Albin Hansson som statsminister. I två val, 1940 och 1968, fick partiet mer än femtio procent av rösterna.

Under tidigt 1980-tal försökte sig socialdemokraterna på en av sina största, och mest socialistiska, reformer någonsin: löntagarfonderna. Tanken var bland annat att alla företag skulle tvingas avsätta en del av vinsten till särskilda fonder ägda av löntagarna. De fonderna skulle i sin tur köpa aktier för pengarna, det vill säga andelar av företagen. Reformen övergavs efter en massiv proteststorm.

Mordet på Olof Palme

1969 blev Olof Palme statsminister. Hans solidaritet med tredje världen var stark och hans internationella engagemang hjälpte till att göra den svenska varianten av socialism känd i världen. När han mördades 1986 blev chocken stor. Vår statsminister mördad på öppen gata, i lugna, säkra Sverige! För många kändes det som om folkhemmet dog med Palme, som om den stora farliga världen nått vårt tryggt lagomsocialistiska samhälle.

En liberal våg slog in över yuppie-Sverige vid skiftet mellan 80- och 90-tal. De borgerliga partierna vann valet 1991 och moderaten Carl Bildt blev statsminister. Nu började avregleringen av de svenska monopolen. Denna avreglering fortsatte till mångas förvåning även sedan socialdemokraterna återtagit makten 1994. Längst gick det när Telia såldes ut i form av en folkaktie, lanserad av näringsminister Björn Rosengren.

1996 blev Göran Persson partiledare för socialdemokraterna. Fem år senare presenterade han det nya partiprogrammet. Den demokratiska socialismen är fortfarande grunden, men programmet har fått en mer internationell och socialliberal prägel.