Kan det vara så att ett kritiskt tänkande kan vara medfött, en känsla som man som liten inte kan sätta ord på? Elisabeth Ohlsson Wallin har nog alltid varit en sanningssökare, undrat över sakernas tillstånd, långt innan hon kunde räkna och skriva.
Hur ser sanningen ut på dagis när man bara fick gå till ”flickleksakerna” och där det var tabu att gå in i ”pojkrummet”, och vad var det som kändes så fel i magen? Varför fick man inte tillgång till hela livsutrymmet, och varför såg de vuxnas förväntningar ut som de gjorde? De tillgodosåg bara halva världen, en värld som är tillrättalagd för att man var flicka. Det räckte inte för Elisabeth. Det var inte det att hon kände sig som en pojke, men hon ville inte trängas in i något fack som var begränsande av allt för många NEJ och tabun. Hon tror inte att något barn vill det, sen är man mer eller mindre rustad för att antingen anpassa sig, att våga bryta mönster, eller våga ifrågasätta de vuxnas förväntningar. Hon var gränsöverskridande, men det tror hon att alla barn är innan de formas in i en könsmaktsordning. Denna känsla har följt med henne hela livet och hon återkommer ofta till barndomen för att söka förståelse för hur vi människor agerar för att kunna hitta vårt handlingsutrymme.
När Ohlson Wallin var 19 år arbetade hon som fotograf på en kvällstidning. Då förstod hon att hon var feminist och varför hon var det. Hon hade dittills anammat männens beteende för att nå tillträde och bli accepterad som fotograf. Efter ett tag stod hon inte ut. Det handlade om männens sätt att titta på bilder, välja nyheter och deras tolkningsföreträde om vad som var en nyhet eller en bra bild. För att utveckla sitt eget bildspråk sa hon upp sig och tog det vanskliga klivet ut som kvinnlig frilansare.
Hon vill berätta sanningen. Slå sönder myter om det ”normala” och lyfta fram det som inte får synas. Dogmatiska läror om kvinnighet, om den katolska kyrkans företräde på andlighet och samhällets mörkläggning av ”obekväma” medborgare.
Det finns en Elisabeth före och en efter Ecce Homo. Det var första gången hon visade sitt eget bildspråk, sitt egna politiska tänkande, sin sanning. Debatten stormade, de riktigt konservativa krafterna blottade sig alldeles för snabbt, vilket de förmodligen ångrar i dag. Ohlson Wallins utställning lyckades väcka många till eftertanke och idag är det ingen som betvivlar Ecce Homos inverkan på en liberalisering inom Svenska Kyrkan.
Men hon brukar säga att med den utställningen försvann hennes oskuld, hennes naiva föreställning om hur samhället fungerar krossades. Det tog hårt på henne, men i dag är hon väldigt ödmjuk inför vilket inflytande hon märkte sig ha genom sin konst och sitt bildspråk. Det hon vill säga med sina bilder (reportage) kan förändra, och hon känner sig väldigt privilegierad, för hon har mycket att berätta.
Hur stor del av vår population består av trådsmala halvnakna kvinnor? Ytterst få, men det är bilden av dem som produceras, och reproduceras om och om igen i våra massmedier. Ohlson Wallin tror att det är tuffare att vara ung flicka i dag. I dag kommer inte trycket från hemmet eller från skolan på samma sätt som när hon var liten, utan från en mycket starkare kraft - hela den kommersiella världen. Den styr över hela jordklotet, kvinnomallarna är givna inom dokusåpor, tidningar och däremellan stoppas det in skönhetsreklam som det tjänas en massa pengar på. Som ung i dag måste du vara otroligt stark för att orka dig bryta ur de mönstren.
Könskrigarna är naturliga för henne. Det är bilder på kvinnor som visar en annan skönhet, de bilder som Ohlsson Wallin är stolt över och tycker om. Hon har skapat en motbild, en plattform för en annan normalitet. Detta är så apart från den stereotypa bilden av kvinnan, varpå de ses som hotfulla och stör den gängse normen.
Hon har gjort ett övertramp på det som anses manligt och som inte anses behagfullt. Våra roller sitter så djupt i vårt sociokulturella mönster. Den rådande strukturen har inflytande över hur vi ska vara för att anpassa oss till samhället. Vi har svårt att tänka oss en könskrigare i ett styrelserum, en kärnfamilj eller tillåta henne få inflytande i en hierarkisk struktur. Varför? Det kan vara gamla kvarlevor kring en sexuell moral där framförallt kvinnans sexualitet skulle kontrolleras. Det kan också vara inflytelserika krafter inom kyrkan, samhället eller ”mansvärlden” som känner sig hotade.
Elisabeth Ohlsson Wallin fortsätter att berätta. Hon berättar om dem som står utanför den vanliga medieagendan. Hon har synliggjort de blinda, ”tjackhoror” och lyft fram alla aidsoffer som fruktansvärt nog dessutom är offer för kyrkan och samhällets dubbelmoral. Sorgligt att det inte finns en större marknad för sanningar.
Text: Eva Bolin