Astrobiologins framväxt

Tanken om liv på Mars har sedan teleskopets uppkomst fascinerat människan, och David McKay och hans medarbetare är ingalunda de första som hävdar att liv finns eller har funnits på Mars. Den amerikanske amatörastronomen Percival Lowell uppnådde närmast popstjärnestatus runt förra sekelskiftet efter att självsäkert ha hävdat inte bara att det finns liv på Mars, utan också att det är varelser med en mycket högtstående civilisation som bebor planeten.

Mars - en livlös planet

De flesta astronomer ifrågasatte dock Lowells tolkningar, och mycket riktigt visade Mariner 9 och Vikinglandarna närmare 60 år senare att Mars var rena motsatsen till Lowells fantasifulla värld. Ett av huvudsyftena med Vikinglandarna var just att söka efter spår av liv på Mars yta, men resultaten var så till den milda grad en besvikelse att idén om liv på Mars helt enkelt gick under jorden i över två decennier.

 

I augusti 1996 kom så McKays artikel, och sällan har väl en artikel i en vetenskaplig tidskrift fått så stort genomslag i världens medier. Inom loppet av dagar kände världen till att det finns en meteorit som heter ALH84001, och att man i denna påstod sig ha funnit bevis på att liv en gång i tiden funnits på Mars. Marsianerna var tillbaka, och David Bowie blev ännu rikare!

	Jorduppgång över månen Bild: NASA

McKays artikel publicerades i ett skede när forskningen om liv i Universum, även kallad Astrobiologin, på allvar börjat ta fart, främst på initiativ av NASA och ESA. En starkt bidragande orsak till astrobiologins framväxt var upptäckten att många typer av mikroorganismer kan trivas i miljöer där vi tidigare trodde att liv inte kunde existera. Man upptäckte exempelvis att livet frodas i Döda havet, att kokande svavelsyrasjöar (!) är till brädden är fyllda av liv, att spridningsryggarna på havets bottnar är ett eldorado för olika livsformer och att själva berget under våra fötter myllrar av liv. Det enda som tycks behövas för att mikroskopiskt liv ska kunna existera är närvaron av vatten och någon form av energikälla.

 

Vidare upptäcktes 1995 för första gången en planet som kretsade kring en annan stjärna, något som också bidrog till astrobiologins starka framväxt. Idag har över 150 "exoplaneter" upptäckts runt andra stjärnor, och även om samtliga av dessa är gasjättar som i många fall är betydligt större än Jupiter, har det vuxit fram en bild av ett universum där planetsystem troligen är vanligt förekommande, något som i sin tur är en förutsättning för att liv ska kunna existera.

Artikeln som McKay publicerade framlades med andra ord vid ett tillfälle när vetenskapligt formulerade frågor om liv i Universum på allvar börjat etablera sig i forskarvärlden. Att det sedan visade sig att han hade fel är en annan historia, och att det i dagsläget ännu inte har presenterats några övertygande bevis för existensen av utomjordiskt liv spelar på sätt och vis mindre roll.

Det intressanta i sammanhanget är i stället att McKay och hans medarbetare var inne på rätt bana. Att söka efter spår av liv på just Mars kan av flera orsaker anses motiverat, och det har väl undgått få att det under det senaste decenniet har pågått en febril forskningsverksamhet om vår grannplanet.

En viktig faktor till besvikelsen med sonderna som skickades på 60- och 70-talen var ju att många människor fortfarande närde drömmen om en mystisk och livskraftig planet, inte helt olik Jorden, och som mycket väl skulle kunna ha varit bebodd av fantasifulla varelser. När sedan bilden av en torr och iskall ökenplanet tonade fram, insåg man snabbt att drömmen om Mars just inte var mycket mer än en dröm. Men som så många gånger tidigare i mänsklighetens historia, hade man alltså 20 år senare igen omvärderat synen på livet och dess begränsningar.

Den nyvunna kännedomen om livets fantastiska anpassningsförmåga, där flytande vatten och tillgång på energi kan anses vara de enda begränsade faktorerna, ledde således till insikten att det trots allt skulle kunna finnas förutsättningar för liv på annat håll i solsystemet. När sedan NASA under 90-talet skickade sonder som tog högupplösta bilder av Mars, och som kom att avslöja strukturer som på ett slående sätt påminde om flodfåror och vattenavsatta sediment, kunde en ny era av utforskning påbörjas.

Den grundläggande målsättningen under de senaste 10 åren har därför varit att spåra vattnets historia på Mars (och i övriga solsystemet), en utforskning som kulminerade förra året (2004). NASA satte då ner två fordon på Mars med avsikt att undersöka geologin och vattnets historia på ytan lite närmare, ESA har kraschat en landare och satt en kretsare i omloppsbana, och även den japanska rymdstyrelsen skickade en kretsare (som i och för sig helt missat planeten).

 

Resultaten har varit överväldigande. Vi vet nu att Mars i sin ungdom hyste stora mängder vatten på ytan, antingen i form av sjöar, eller kanske till och med hav, och detta under en period när vi vet att livet redan hade uppstått på Jorden. Förutsättningar för att liv skulle kunna ha uppstått på Mars står därför idag bortom allt tvivel.

 

Idag är situationen dock en annan, och endast delar av detta vatten finns kvar på Mars idag. Det vatten som finns kvar på ytan är dessutom fruset, och återfinns i huvudsak i form av glaciärer och frusna sjöar. Helt klart är alltså att Mars har förändrats mycket genom historien. Detta beror i huvudsak på att Mars saknar ett magnetfält som skyddar atmosfären från solvinden, men också på att dragningskraften på Mars endast är en tredjedel av den vi har på Jorden. Utan ett skyddande magnetfält kan de laddade partiklarna från solvinden kollidera med gasmolekylerna i den övre atmosfären på Mars, och på så sätt sprids atmosfären långsamt ut i rymden. Den svaga dragningskraften bidrar också till att Mars inte förmår hålla kvar de gasmolekyler som kastas ut i rymden av solvinden.

Ett svenskutvecklat instrument på MarsExpress, den europeiska kretsaren som just nu går i omloppsbana runt Mars, har dessutom kunnat visa att stora mängder vatten har lämnat Mars genom årmiljarderna. Konsekvensen av denna process är att atmosfären på Mars gradvis har tunnats ut, och vid något skede blev atmosfärstrycket så lågt att vattnet inte längre kunde existera i flytande form på ytan av planeten.

 

Betyder detta att liv inte längre kan finnas på Mars, och att vi därför måste rikta in oss på att leta efter fossila, utdöda, livsformer? Svaret är på sätt och vis både ja och nej. Till att börja med skulle det i princip fortfarande kunna finnas liv på Mars, och under antagandet att liv en gång i tiden uppstått på Mars, så är det till och med troligt att det i sådana fall fortfarande finns kvar. Enda problemet är att nu existerande liv troligen inte har möjlighet att överleva på själva ytan, utan snarare en god bit, kanske kilometervis, ner i berget där fickor av värme tillsammans med högre tryck skulle kunna hålla vattnet i flytande form.

Ett av de mest intressanta resultaten av det senaste årets undersökningar antyder nämligen att Mars fortfarande kan vara geologiskt aktiv, med andra ord att det fortfarande skulle kunna vara varmt i planetens inre. Med kännedom om att livet på Jorden kan trivas kilometervis ner i berget, är det inte orimligt att anta att det skulle kunna göra det även på Mars.

Tyvärr är det dyrt och väldigt svårt att borra mot dessa djup på Mars, vilket innebär att fokus de närmaste åren kommer vara att söka på Mars yta efter fossila mikroorganismer som härstammar från en tid då förhållandena på ytan var bättre. Skulle man å andra sidan kunna bevisa att liv en gång i tiden existerat på Mars, kommer man med ganska stor säkerhet kunna säga att det finns kvar än idag, något som i sin tur med säkerhet kommer leda till att man skickar expeditioner för att borra efter liv på Mars.

Liv på flera håll?

Skulle det då visa sig att detta liv inte är besläktat med livet på Jorden, alltså att det uppstått helt oberoende av det liv vi har här, kommer åtminstone jag dra slutsatsen att livets uppkomst är en relativt enkel process, och därmed att hela universum, med alla de planetsystem som vi redan nu vet finns där ute, troligen är fullt av liv.

David S. McKays resonemang att söka efter fossila spår av liv i material som härstammar från Mars var således helt rätt tänkt, och representerar det första steget i sökandet efter liv i universum, även om det nu råkade vara så att han inte kunde bevisa att det verkligen var spår av liv han hade hittat. Och kanske kommer vi om några år återigen få lyssna på David Bowie på radiostationer världen över.

 

Text: Tomas Hode, astrobiolog