Förutom att transportera runt syre och näringsämnen i kroppen bär blodet med sig olika hormoner, signalsubstanser, till hjärnan. Professor John-Olov Jansson, forskare vid Göteborgs universitet, liknar blodomloppet vid ett godståg som har med sig post, men till största delen är lastat med annat gods.
Hormonerna verkar på receptorerna, och dessa är ofta också målmolekyler, eller på engelska targets, för läkemedel.
Låsa upp eller blockera
Hypotalamus heter den del av hjärnan som styr födointaget. Här finns de receptorer som är målet för hungerns hormoner. Varje signalsubstans passar som en nyckel i ett nyckelhål i sin receptor, eller målmolekyl. En medicin kan alltså fungera på två olika sätt. Antingen kan den efterlikna ett visst hormon så att den låser upp de receptorer som styr önskad funktion i kroppen. Då får medicinen samma effekt som kroppens egen signalsubstans. Eller också kan medicinen blockera en receptor, så att hormonet inte kommer åt den. En sådan medicin kallas antagonist.
Några av de hormoner som forskarna intresserar sig särskilt för när det gäller vår känsla av hunger och mättnad är:
Leptin
År 1994 upptäcktes aptithormonet leptin, vilket gav upphov till högt uppskruvade förväntningar inom läkemedelsindustrin. Hormonet bildas i kroppens fettceller, och när det kommer till hjärnan både hämmar det aptiten och ökar förbränningen. Tyvärr visade det sig vara svårt att använda upptäckten i praktiken. Överviktiga människor har nämligen höga halter leptin i blodet, men de tycks vara resistenta mot det. Men kunskapen om leptinet har haft stor betydelse för förståelsen av andra hormon som reglerar aptiten.
Ghrelin
Ghrelin upptäcktes 1999. Det finns i magsäcken, och när man känner sig hungrig har man höga halter ghrelin i blodet. Suzanne Dickson är en av dem som försöker hitta en antagonist till ghrelinet. Mängden ghrelin är märkligt nog lägre hos överviktiga personer än hos normalviktiga.
NPY
NPY finns i hypotalamus och stimulerar aptiten. Det har fem olika receptorer. Man har lyckats framställa antagonister, men de är inte särskilt effektiva.
Melanocortin
Melanocortin styr mättnad och har fyra olika receptorer. Den fjärde, MC4, har man lyckats stimulera med minskad aptit som resultat. Stimulering av MC4 leder dock till en del andra effekter som kan försvåra att det blir en fetmabehandling.
PYY
Peptid YY signalerar till hjärnan att äta mindre, och överviktiga har betydligt lägre halt av hormonet än andra. Nu testar man att tillföra människor extra hormon och resultaten ser än så länge lovande ut.
Interleukin 6
Interleukin 6 är ett ämne som frigörs när man tränar. John-Olov Jansson har funnit att om man saknar IL6, har man sämre träningsförmåga och större benägenhet att lägga på hullet. Genom att avlägsna IL6-genen hos möss har han kunnat konstatera att de blir fetare. Han har också jämfört IL6-halten hos olika människor och resultaten stämmer även på oss: Den som fötts med en sämre förmåga att producera IL6 löper större risk att drabbas av övervikt.
Text: Lena Edlund