Solens strålar ger oss inte bara ljus och värme. De träffar oss också med ultraviolett strålning, UV-ljus, som orsakar de cellskador vi brukar kalla solbränna.
Solljuset består av elektromagnetisk strålning, det vill säga vågrörelser. Strålningens våglängder mäts i nanometer, nm, och ju kortare våglängd, desto mer energirik är den. UV-strålningen har för kort våglängd för att vi ska kunna se den, mellan 315 och 400 nm, men den innehåller alltså mycket energi.
UV-strålningen kan delas upp i tre varianter, UVA-, UVB- och UVC-strålning, där UVA innehåller minst energi och UVC mest. Ozonlagret hindrar den energirikaste strålningen, UVC, och det mesta av UVB-strålningen, från att nå jorden och därmed vår hud. UVA-strålningen träffas vi däremot av så fort vi är ute i solen, och även den påverkar kroppen.
Kroppens skyddsbarriär
Huden är vår skyddande barriär mot omvärlden. Överhuden, epidermis, innehåller en stor mängd keratinproducerande celler. Keratin, hornämne, är ett trådrikt protein som är starkt och tål nötning bra. Det produceras ständigt mer keratin i de inre delarna av överhuden, som sedan långsamt förskjuts mot hudytan, plattas till och dör. De döda cellerna utgör ett bra yttersta skydd mot åverkan på huden tills de fjällar av och ersätts av nya.
Men den barriären hjälper inte mot elektromagnetisk strålning, som kan tränga in i huden och orsaka mutationer i hudcellernas DNA, vilket kan innebära cancer. Det finns ett tydligt samband mellan exponering för UV-strålning och risken för cancerformer som malignt melanom och skivepitelcancer.
Nästa försvarslinje
Men kroppen ger inte upp så lätt. I överhudens djupare cellskikt finns det melanocyter, celler som producerar melanin. Melanin är en grupp av röda, bruna och svarta färgpigment som ger oss vår hudfärg. Melanocyterna producerar melanin, för att sedan föra in det i membranbubblor som kallas melanosomer. Med hjälp av långa utskott kan melanocyterna sedan transportera melanosomerna till andra celler runt om i huden, till exempel de som producerar keratin, där de ansamlas ovanför cellkärnan.
Där skyddar färgpigmenten cellernas DNA mot UV-strålningen från solen. När vi exponeras för solens strålar kommer eventuella skadade DNA-fragment och reparationsenzymer för dessa att stimulera melaninsyntesen för att ge ett bättre skydd, och vi får mer färg. När vi blir solbrända har vi alltså redan fått skador i hudens celler, och kroppen försöker skydda sig mot att drabbas mer av strålningen.
UVA orsakar inte bara de cellskador som gör att vi blir solbrända, den kan också skada de underliggande vävnaderna eftersom den tränger in djupt i huden. Om man utsätts för UVA under längre tid, skadas cellerna som bygger upp de fibrer nere i huden som gör den elastisk. Huden förlorar sin spänst, och man får rynkor i förtid.
Viktig trots skaderisken
En del UVB-strålning når även den jorden, och den är så energirik att den gör huden röd och bränd och kan ge blåsor. UVB har en försenad effekt på huden, skadorna och solbrännan visar sig inte förrän efter ett par dagar. Huden blir också tjockare, och skadan, solbrännan, sitter i längre. Förtjockningen av huden är ytterligare ett sätt för kroppen att försöka skydda sig mot den skadliga strålningen. Men UVB-strålningen har också en viktig roll att spela för kroppens tillgång på D-vitamin.
Vi kan få i oss det nödvändiga D-vitaminet genom att äta bland annat fisk och ägg, men idag äter vi mycket spannmål som bara ger oss ett förstadium till vitamin D. Men med hjälp av UVB-strålning omvandlar kroppen förstadiet till D-vitamin. Det räcker med att händer och ansikte exponeras för sommarsol ungefär 15 minuter om dagen för att tillgodose kroppens behov av D-vitamin. Dessutom lagrar kroppen D-vitamin i fettvävnad, så man behöver inte få sol på sig varje dag.
UVC-strålningen är däremot så energirik att den är mycket skadlig för alla, även vid kort exponering.
Text: Stina Karlsson