När du tittar på ett träd tror du att hjärnan förmedlar en korrekt avbild av trädet och dess stam och grenar. Men vad du ser är egentligen din hjärnas tolkning av de signaler dina ögon skickar till den.
Den tolkningen påverkas av en mängd olika faktorer. Hjärnan gör olika antaganden om hur saker ser ut och deras avstånd och storlek, som inte alltid stämmer med verkligheten. Och där den inte har information fyller den gärna i på egen hand, utifrån förväntningar och erfarenheter.
Vad är verkligt?
Vi måste i viss mån acceptera att vi inte ser verkligheten, vi ser vår egen bild av verkligheten. Skillnaden mellan någon som hallucinerar och någon som inte gör det är inte att den ene ser drömbilder och den andre ser verkligheten, utan att hos den som hallucinerar skapar hjärnan bilderna på egen hand, medan hos den som inte hallucinerar låter sig hjärnan till stor del styras av sinnesintrycken när den skapar bilderna vi ser. Men ingen av dem ser en helt opåverkad bild av omgivningen.
När det gäller att se saker som avviker stort från den faktiska verkligheten, skiljer man mellan synhallucinationer och synvillor/optiska villor. Psykoser och andra sjukdomar, förgiftningar, droger eller stark nedkylning kan orsaka diverse hallucinatoriska upplevelser i hjärnan. Vid hallucinationer skapar hjärnan egna stimuli, utan koppling till den verkliga världen.
Ett exempel är Charles Bonnet syndrom, en ögonsjukdom där synen är nedsatt. Men den friska hjärnan försöker fortfarande desperat att se, vilket får patienterna att uppleva synhallucinationer. De kan se personer komma och gå eller olika föremål dyka upp och försvinna, trots att inget av det händer i verkligheten.
Hjärnan ser vad hjärnan vill se
Även synvillor innebär att man tycker sig se något som inte har en motsvarighet i verkligheten, men handlar i stället om feltolkningar av verkliga stimuli. En synvilla kan vara något så enkelt som att ett moln liknar ett föremål, eller att man tycker en buske ser ut som en människa eller ett djur i mörkret. Hjärnan letar efter bekanta former och vi tycker oss se dem.
Sådana psykiska synvillor kan orsakas av allt ifrån rädsla till önsketänkande - eller helt enkelt livlig fantasi. Barn ser ofta monster och odjur i mörkret, medan den som tror på Ufon ser mystiska ljus eller anar flygande objekt. Om vi inte sett något ordentligt väljer hjärnan lätt att tolka det som något vi är rädda för, eller som något vi gärna vill se.
En vardaglig synvilla är att solen eller månen upplevs som större när de är nära horisonten, och som ännu större om det dessutom finns moln i närheten. Det beror på att vi upplever föremål som större om de är långt bort, samtidigt som himlen upplevs som relativt platt, så att horisonten känns längre bort än den del av himlen som är rakt över oss. Men det är ett fenomen som varierar från person till person eftersom vi alla gör en egen avståndsbedömning.
Hägringar – inte bara oaser
En klassisk synvilla är hägringen, ett fenomen som förekommer i olika varianter. En hägring är ett speciellt optiskt fenomen som uppkommer genom ljusets brytning och spegling i luftlagren. Den enkla hägringen innebär att ett föremål ser ut att finnas på en annan plats än det gör i verkligheten, och man talar om undre och övre hägringar/luftspeglingar. Ju högre upp i atmosfären, ju lägre densitet har luften, vilket gör att den bryter ljuset annorlunda. Resultatet blir att ljuset i atmosfären bryts så att strålarna är svagt nedåtböjda.
När temperaturen ibland ökar kraftigt med höjden kan den effekten förstärkas, och det uppstår en så kallad övre hägring genom luftspegling. Resultatet är att ett objekt, antingen närbeläget eller avlägset, ser ut att hänga fritt i luften. Det kan vara rättvänt eller upp och ner. Övre hägringar uppträder ofta i polartrakterna, till exempel över vidsträckta isfält. De kan också uppträda i andra miljöer, till exempel när varm luft strömmar ut över hav eller större sjöar. Man kan också se delar av ett objekt som egentligen befinner sig bortom horisonten genom övre luftspegling, till exempel delar av fartyg.
Vatten i öknen
Undre hägringar uppträder i stället under det verkliga objektets läge, det vill säga under den geometriska horisonten. De uppträder vanligtvis i subtropiska ökenområden eller över asfaltsvägar på sommaren, när solen värmer underlaget så mycket att luftens densitet i de lägsta luftskikten ökar med höjden. Då kan ljusstrålarna bli krökta uppåt och skapa en undre luftspegling. I öknen kan undre hägringar se ut som vattenansamlingar, och här i Sverige kan vi se dessa hägringar i form av skenbart vattenbelagd asfalt. Även solens nedgång kan resultera i en hägring som innebär att solen kan se något tillplattad, eller ibland deformerad, ut när den passerar horisonten.
Text: Stina Karlsson