Att läsa och skriva är svårt, tycker Niklas Hyland. För några år sedan skulle han läsa historia på universitetet. Många tjocka böcker väntade. Som dyslektiker har man rätt till stöd. Att få litteraturen inläst, längre tid på sig på proven, muntliga förhör. Ett problem återstod. Först måste man officiellt vara klassad som dyslektiker.
- Det var så jäkla krångligt! Jag gick till fem instanser för att försöka få reda på hur man skulle gå till väga. Det var blanketter att fylla i och man slussades runt till olika människor. Som dyslektiker är det ju precis det kaoset som man inte klarar av. Så jag lyckades inte!
Där någonstans föddes idén till att göra en tv-dokumentär kring problematiken. I de två programmen Dysselecksi – Blind, blåst och bortgjord berättar han nu sin historia. En historia som många andra kommer att känna igen sig i.
Orden blev längre och problemen större
Det började så bra. Niklas Hyland gled lätt genom de första två åren i skolan. Men i takt med att orden i böckerna blev längre så växte problemen.
- Jag hade skitlätt att läsa och skriva när jag gick i ettan och tvåan, men det var ju för att det var så enkelt. Jag såg hur “ring” stavades och sen kom jag ihåg hur “ring” stavades. Det var ju som att lägga ihop ett och ett. Jag lärde mig läsa symboler helt enkelt. Men så fort man skulle börja ljuda saker och läsa sig till vad det stod så blev det helt plötsligt obegripligt. Jag kunde inte få ihop det.
Niklas Hyland gick i skolan på 1970-talet. Liksom många andra med liknande problem skickades han till läsklinik.
- Och vad hände där? Jo, samma sak igen. Man fick börja om från början med enkla ord. Så det gick ett år till där jag verkligen inte lärde mig läsa.
"Allt man gjorde var fel, bara för att man stavade fel"
Gång på gång tröstades han med att det viktiga var att han förstod, inte stavningen. Men hela perioden från mellanstadiet till gymnasiet kantades av röda bockar och röda understrykningar.
- Det var vardagen. Allt man gjorde var fel, bara för att man stavade fel. Med den bakgrunden gick jag ut i livet.
Som många andra dyslektiker har Niklas Hyland valt ett praktiskt yrke, men ändå utsätts han dagligen för situationer som är svåra. - Som att fylla i en postgiroblankett och skriva 872 kronor. Det går ju bra med siffror, men med bokstäver! Hur gör man då!? Nu kan man sköta det där på Internet, så nu slipper man det, men förr kunde det vara en gång i veckan.
En annan jobbig situation kan vara på föräldramöten i skolan. Där sitter man ofta i grupper och så ska någon föra anteckningar. - Det finns ju aldrig någon frivillig. Så råkar papper och penna ligga framför mig. Jag vet ju att ska jag skriva så kommer det inte att se klokt ut. Sen ska det lämnas in till klassföreståndaren som måste fråga ”vad står det här?”.
- Nu är jag van att säga som det är, men man orkar ju inte alltid förklara. Och den som aldrig säger som det är, går den personen på föräldramöten överhuvudtaget?
Niklas Hyland hoppas att de två programmen ska hjälpa till att föra upp problematiken kring läs- och skrivsvårigheter på dagordningen igen.
- Idag vet man till stora delar vad dyslexi beror på. Man vet att fyra av fem dyslektiker kan få hjälp. Samtidigt har lärarutbildningen inte på 10-15 år haft någon pedagogisk utbildning i hur man lär eleverna läsa och skriva. Utbildningen för specialpedagoger har varit nedlagd en lång tid.
- Lärarna säger ofta att de inte vill kränka barnen genom att säga att de har problem, utan ”det går nog över”. Egentligen är det inte svårt. Redan i ettan analyserar man hur avkodningen fungerar och sedan tränar man med barn som har problem. Om det nu är så lätt? Varför är det ingen som gör något? Det är den problematiken vi vill belysa, avslutar Niklas Hyland.
Text: Anders Olofsson