När Prometheus stal elden från Gudarna är en myt som hör hemma bland de grekiska gudasagorna. Den handlar om hur det gick till när elden kom till människorna.
I Grekland finns det ett berg som heter Olympos, började kvinnan och nickade åt berget till. - Olympos är så högt att det når nästan ända upp till himlen, fortsatte hon. Och däruppe bodde gudarna, trodde man förr.
Kung bland gudarna var Zeus. Han bestämde allt. Zeus och jätten Prometheus hade skapat de första människorna. Prometheus hade gjort dem av lera och Zeus hade blåst liv i dem.
Människorna hade ett hårt liv. De fick arbeta mycket. De jagade för att överleva. De åt
rått kött och klädde sig i
djurskinn. Zeus tyckte att det var bra. Om människorna lärde sig för mycket, skulle de kunna hota hans makt. Men Prometheus tyckte om människorna och ville hjälpa dem. Om de hade elden, tänkte han, skulle de kunna steka sitt kött, baka sitt bröd och göra
krukor av lera och bränna i ugnar.
Prometheus sa till Zeus:
- Vi måste ge människorna elden, så att de kan få ett bättre liv.
- Nej, sa Zeus.
Men Prometheus ville ändå ge elden till människorna. En kväll gick han i hemlighet högst upp på berget Olympos. Där brann en eld, dag och natt. Med hjälp av elden tände han en bit träkol. Den glödande kolbiten gömde han under sin stora mantel och gav sig iväg ner till människorna. Så lärde Prometheus människorna att tända eldar. Han lärde dem också att offra på ett nytt sätt. När de offrade brukade de dela en oxe, ge de bästa bitarna till gudarna och behålla de sämre. Prometheus lärde dem att göra tvärtom. Människorna lärde sig att använda elden och deras liv blev lättare. De byggde hus, fick bättre kläder och började göra verktyg och till och med vapen.
En dag när Zeus tittade ner på människorna, såg han att det brann eldar framför deras hus. Han kallade till sig Prometheus. Sa jag inte till dig att inte ge människorna elden? De kan bli farliga för oss. Nu har de till och med vapen.
- Nej, sa Prometheus. Om människorna får kärlek och vi förklarar olika saker för dem, kommer de inte att
angripa oss.
Men Zeus lyssnade inte. Han var mycket ond och bestraffade Prometheus grymt. Han befallde att Prometheus skulle gripas. Han kedjades fast på en klippa långt, långt österut. En örn kom varje dag och hackade i sig Prometheus lever. Varje natt växte det ut en ny och varje morgon kom örnen flygande och hackade i sig levern på nytt. Prometheus plågades i trettiotusen år, sägs det, innan han blev räddad.
Den som räddade Prometheus var Herakles. Herakles var stor och stark och en riktig hjälte. En dag kom han till klippan långt i öster. Han såg en örn som flög mot en gammal man som var fastkedjad i klippväggen.
- Vem är du arma varelse? ropade Herakles.
- Jag är Prometheus. En gång för länge sedan hjälpte jag Zeus att skapa människorna. Men när jag stal elden från gudarna och gav den till människorna, straffade Zeus mig på det här sättet. Jag har hängt här och plågats i trettiotusen år.
- Det är slut med det nu, sa Herakles.
Han spände sin båge och siktade mot örnen, som kom flygande.
- Skjut inte! ropade Prometheus. Zeus kommer att bestraffa dig.
- Då tar jag straffet, sa Herakles och sköt pilen rätt in i örnens bröst.
Han ryckte loss kedjorna från klippan och Prometheus var fri.
- Vem är du, som vågar trotsa Zeus, frågade Prometheus.
- Jag är Herakles.
Himlen blev svart ovanför dem och åskan dånade i bergen runt omkring dem. Det var Zeus. Prometheus sträckte upp sina gamla armar mot himlen och ropade:
- Zeus, döda mig, men skona Herakles som befriade mig!
En brinnande blixt från himlen slog Prometheus till marken
- Lever du, ropade Herakles och böjde sig ner över honom.
- Ja, jag lever, svarade Prometheus.
De tittade båda upp mot himlen. En ny stjärnbild hade tänts. Det var en kentaur, till hälften människa och till hälften häst.
- Zeus lät kentauren dö i ditt ställe. Stjärnbilden är ett tecken, sa Herakles.
- Det betyder att Zeus har förlåtit mig, sa Prometheus.