Myten om Orfeus och Eurydike kommer från Grekland. I den grekiska gudasagan blir Orfeus maka Eurydike biten av en orm och kommer till dödsriket. Orfeus, som kunde spela så "att stenarna började dansa", försöker rädda Eurydike från underjorden. Men Orfeus förlorar henne för alltid, då han vänder sig om för att se på henne.
Orfeus föddes i Thrakiens vilda berg. Guden Apollon var hans far och han lärde Orfeus att spela på sin egen
lyra. Orfeus spelade på
strängarna och sjöng så vackert att hela naturen lyssnade. Han spelade så att alla fåglar och alla djur följde efter honom och träden böjde sina grenar för att höra bättre. Det berättades till och med att vattnet i floderna stannade för att lyssna och att stenarna började dansa, när de hörde hans musik.
En dag fick Orfeus se några flickor leka och dansa i gröngräset. Den godaste och vackraste av dem var Eurydike. Orfeus blev förälskad. Henne ville han gifta sig med. Men det fanns en annan man som också ville gifta sig med henne. Det var en herde som hette Aristaios. Men Eurydike valde Orfeus.
Det blev ett stort, vackert bröllop, och alla Eurydikes systrar var med. Bröllopsguden var också där och höll i bröllopsfacklan. Men facklan lyste allt svagare under festen. Bröllopsguden såg allvarlig ut.
- Det här ett dåligt tecken, sa en av systrarna.
- Facklan ska flamma när man svänger den. Om den inte gör det, betyder det olycka.
Under festen fick Eurydike bud om att hon skulle få en bröllopsgåva från herden. Hon skulle gå till ängen på andra sidan vägen, så skulle han ge henne den.
- Gå inte, sa en av systrarna. Hon kände sig rädd.
- Det är inte farligt, sa Eurydike. Ängen är ju där borta. Ni kan se mig hela tiden.
Hon gick ut på ängen och det började skymma. Systrarna tyckte hon var så vacker, när hon gick bland alla blommorna. Plötsligt rörde det sig i gräset.
- En orm, ropade Eurydike. Ormen kom upp ur gräset och anföll henne. Hon skrek och sjönk ihop bland blommorna. Systrarna sprang ut på ängen. De såg en man komma fram till henne.
- Vem är du? sa systrarna.
- Jag är Hermes, sa mannen. Jag följer de döda till underjorden. Er syster är död.
Och han böjde sig ner över Eurydike. Hon reste sig och följde med honom. De försvann i ängens dimmor. Systrarna började gråta och de grät när Orfeus kom fram till dem.
- Var är Eurydike? ropade han. Var är min brud?
Systrarna svarade att en orm bitit henne och att Hermes hade hämtat henne till dödsriket.
Orfeus skrek i förtvivlan och han sprang iväg över ängarna för att söka efter henne. Och han fortsatte genom skogar och dalar. Till slut kom han till den svarta floden Styx. På andra sidan floden låg dödsriket.
- Ingen levande får fara över floden, sa Karon. Bara döda.
Karon var den som förde de döda med sin båt till dödsriket. Men Orfeus tog fram sin lyra och spelade så vackert som bara han kunde. Efter en stund nickade Karon och tog honom över floden till andra sidan.
På andra sidan fanns en jättelik hund med tre hemska huvuden och rullande ögon. Hunden kastade sig fram mot Orfeus, som lyckades spela på sin lyra, fast han var så rädd att blodet isade sig i hans ådror. Hunden stannade mitt i språnget och Orfeus kunde gå ner i dödsriket bland dimmor och de dödas själar. Han spelade hela tiden och de döda lyssnade på hans musik.
Till slut kom han fram till ett stort slott och där bodde kung Hades och hans drottning Persefone.
- Vem är du främling, som vågar komma ända hit? sa Persefone och såg mycket sträng ut.
Orfeus tog sin lyra och sjöng om sin kärlek till Eurydike. Han sjöng hur han saknade henne och ville vara med henne. Om han inte fick hämta upp henne, ville han stanna hos henne i dödsriket.
Alla som hörde sången blev rörda till tårar - till och med den stränga drottningen - och hon bad Hades att Eurydike skulle få följa med sin man.
- Eurydike får följa med dig, sa Hades. Men jag ställer ett villkor. Du får inte se på henne en enda gång - inte förrän ni kommer upp i dagsljuset. Du ska gå före och hon ska gå efter. Kom ihåg! Du får inte vända dig om! Om du gör det, försvinner hon ner i underjorden igen och du ser henne aldrig mer.
Orfeus och Eurydike började den långa vandringen tillbaka till jorden. De gick genom underjorden, genom dimmor och förbi själar och skuggor. Eurydike gick bakom Orfeus och han vände sig inte om. Hela tiden sved det av längtan i hans hjärta.
Till slut fick han se dagsljuset. Då längtade han ännu mer efter henne. Han ville se henne. Orfeus kunde inte stå emot. Han vände sig om. Men när han skulle se på sin älskade Eurydike, försvann hon ner i underjorden, precis som dödsrikets kung Hades hade sagt. Orfeus fick aldrig se henne mer. Men längtan efter henne sved i hans hjärta i hela hans liv. En gång till försökte han följa efter Eurydike tillbaka till underjorden. Men den här gången tog inte Karon honom över floden.
Först när Orfeus blev gammal och dog bland Thrakiens berg, kunde han förenas med sin älskade Eurydike.