Sommaren 1941 såg det ut som om Nazityskland gick en säker seger till mötes och behovet av ett starkt försvar i väst ansågs inte nödvändigt. England stod ensam i väst och i öst såg det ut som om sovjetunionen skulle besegras innan året var över. Men Röda armén lyckades stoppa de tyska arméerna strax utanför Moskva och i och med att krigslyckan vände för Tyskland började man att oroa sig för ett tvåfrontskrig, speciellt efter USA:s inträde i kriget i december 1941.

Hitler beordrade därför att man skulle befästa den europeiska atlantkusten för att förhindra en invasion där. Arbetet på den så kallade Atlantvallen började under 1942 och pågick in i det sista ända fram till juni 1944. Försvaret var som starkast vid Pas de Calais där avståndet mellan Frankrike och England är som kortast. Här gjorde även Atlantvallen skäl för namnet med stora kustartilleribefästningar, landstigningshinder och minfält som skulle stoppa de allierades invasion. Men Atlantvallen var långt ifrån den massiva mur som Hitler gärna talade om.

Den tyske överbefälhavaren i väst var fältmarskalken von Rundstedt. Han delade ansvaret med fältmarskalken Rommel som i början av 1944 fick befälet över kustförsvaret i Frankrike. Dessa två män hade olika synsätt på hur man skulle gå till väga. Rundstedt ville hålla tillbaka de tyska trupperna för att kunna kraftsamla dem efter att man visste var den allierade invasionen skulle komma. Rommel ville å andra sidan föra trupperna närmare kusten för att stoppa en invasion direkt på stränderna. Situationen försvårades dessutom av att vissa centrala reserver inte fick flyttas utan Hitlers personliga tillstånd.

Allt detta skulle visa sig få förödande konsekvenser när invasionen började den 6 juni 1944.