Oili föddes 1935 i Viborg, i numera ryska Karelen. Under vinterkriget utsattes området för många bombanfall.

– Vårt hus träffades av granatelden från ett flygplan som flög väldigt lågt. Min mamma omkom och jag fick ett skott i armen. Och det var ju hemskt. Mamma försökte skydda oss barn. Oili och hennes två syskon hamnade så småningom hos en moster i Sankt Mikkel. När vinterkriget var slut reste många tillbaka för att bygga upp Viborg igen. Bland annat systern ElliKarin och barnens pappa. Men sommaren 1941 bröt fortsättningskriget ut.

– Och då kom det förfrågningar till familjerna om de ville skicka iväg sina barn till Sverige. Man ville ju skydda barnen för det var ju krig, det var bomber och elände överallt. Och då bestämde min finska pappa att min bror och jag skulle få åka iväg.

I oktober 1941 åkte barnen med båt till Sverige. De hamnade till slut i Östersund. Men väl där blev brodern Heiki placerad i en annan familj.

– Det var min svenska storasyster Eva som kom och hämtade mig. Men jag var ju ledsen för att jag inte fick ha Heiki med mig. Jag kommer än idag ihåg hur otäckt det var att inte ha honom med. Och att de

skilde oss åt. Just den där känslan minns jag. När familjen till slut förstod varför Oili var så ledsen, såg de till att hon fick träffa Heiki så ofta som möjligt. Med tiden började Oili trivas bra i sin svenska familj. – De försökte på alla vis göra det bra för mig, Det jag minns är att det fanns så mycket leksaker, och en klädkammare eller garderob som blev mitt lilla hem där jag lekte med dockor.

Och jag tog med mig mat dit in och gömde, för jag var van vid från Finland att man skulle ha lite mat med sig till skyddsrummet.

Det mest skrämmande i det nya hemmet var till en början pappan.

– Jag var väldigt rädd för honom, för han var militär och han kom hem från regementet i sin uniform. Och jag blev förskräckt, för jag trodde direkt att det var en ryss. Det dröjde länge innan jag vågade närma mig honom.

Oili och Heiki adopterades senare av sina svenska familjer.

Min finske pappa, han förstod att vi hade det bra och hade kärleksfulla föräldrar. Han kom och hälsade på efter fortsättningskriget och såg hur vi hade det.

Så Heiki och Oili blev alltså kvar i Sverige.

– När jag var riktigt liten så var det ju svårt att känna riktigt var man hörde hemma. Jag tror nog att jag längtade till Finland den första tiden. Men sedan lärde man sig svenska och fick svenska vänner och då blev det naturligt att vara svensk. Det kom ju brev och paket, så jag kände ju att jag också var ett finskt barn. Men språket tappade jag ju.