– För mig som pojke var det spännande med krig. Intressant. Inte var vi rädda, tvärtom. En gång såg vi ett plan som flög över oss och släppte något. Först trodde jag att det var någon form av propaganda, men det var en bomb! Men vi var ju fem barn och 1942 hade vi ganska ont om mat, så morsan beslöt att vi skulle åka till Sverige som krigsbarn.

Matti åkte tillsammans med sin tvillingsyster Maja från Åbo och sattes i karantän i Stockholm. Eftersom karantänen bara var till för krigsbarnen fick inte deras mamma vänta med dem där.

– Hon åkte tillbaka till Finland, men först handlade hon på sig mat och kläder och sådant i Stockholm. Sådant som man inte kunde få tag på i Finland.

Tvillingar var svåra att placera, så Matti och Maja fick vänta några veckor på fosterfamilj.

– Det var 50-60 barn där, och till slut var det bara två tvillingpar kvar. Men sedan kom pappa Karl och mamma Gerda. De tog med oss till en liten by som hette Aneby. Gården hette Farstorp. Jag kommer ihåg att första natten så satt min

syster och jag och grät. Vi kände oss så hjälplösa och visste inte var vi hade kommit. Men senare fick vi kontakt med grannbarnen och pappa Karl och mamma Gerda tog så bra hand om oss så vi blev som deras egna barn. I åtta månader blev Matti och Maja kvar i Aneby. – Sedan hämtade mamma hem oss till julen 1943. Men vi var ju splittrade mest hela tiden. Morsan var krigssjuksköterska och farsan var i kriget, så vi bodde mest hos olika fastrar och

mostrar. Hela tiden på resa, så att säga. Farsan är svenskspråkig och morsan finskspråkig, så vi kunde båda språken. Men när vi kom tillbaka till Finland så kunde vi inte ett ord finska mer.

Och tiden i Finland blev inte lång.

– 1944 i februari bombarderade ryssarna Helsingfors i tre dagar. Vi satt i badkaret hemma i Kottby när en bomb föll över oss i trädgården. Vi var oskadda, men badrummet var utan ytterväggar. Och sedan när vi kom ut ur huset såg vi att det såg ut som en ost, full med hål.

Då blev det en ny resa till Karl och Gerda i Sverige.

– Det var hemskt varmt och skönt att komma tillbaka. Vi älskade dem, så det var inget problem. Det var på en gård med hästar och mycket folk, det var intressant och trevligt att vara där. Och sedan fick man äta bra. Det var ju brist på mat i Finland under hela kriget. Det viktigaste var att det var tryggt, om man tänker på hur det var i Helsingfors som hela tiden var mål för ryska bomber. Om vi skulle ha förlorat kriget skulle säkert Maja och jag blivit kvar i Sverige.