Men kopplingen till samhällsbygget, till Per-Albin Hanssons folkhem och ideologin där bakom, hade aldrig gjorts på det sätt som nu blev vanligt.
Egentligen hör de tre begreppen (tvångsomhändertagande av barn, sterilisering och lobotomi) inte riktigt ihop. De två första var viktiga beståndsdelar i en medveten politik. Det sista var mer ett symtom, eller en följd, av tidsandan.
Vi får gå tillbaka till 1920-talet för att få rätt bakgrund till historien. Då florerade en mängd vetenskapliga teorier kring människans ärftliga egenskaper. I grunden fanns en form av darwinism. Genom medveten påverkan av det naturliga urvalet borde det gå att utveckla människosläktet, på
samma sätt som inom husdjursavel och växtförädling. Om de som sågs som ”icke önskvärt människomaterial” hindrades från att fortplanta sig, borde den samlade arvsmassan med tiden få allt bättre egenskaper. Det här kallas för rashygien, eller eugenik.
|
|
 |
Det fanns två möjliga vägar. Antingen kunde man uppmuntra de ”lämpliga” individerna att skaffa många barn, eller också kunde man försvåra barnalstringen för de ”icke lämpliga”. Det sistnämnda sågs som effektivare och som en snabbare väg till önskat resultat. Det var här steriliseringarna kom in i bilden.
Ett av problemen med de här rasbiologiska teorierna var att man ännu hade väldigt oklara begrepp om genetikens komplexa lagar. Numera vet man att enskilda egenskaper helt enkelt inte går att utradera med steriliseringar.
1921 startade det Rasbiologiska institutet i Stockholm. Det var inget unikt för Sverige även om vi var tidigt ute. Och det var inget kontroversiellt institut. Samförståndet var stort kring behovet av eugenik.
1922 föreslog socialdemokraterna en lag gällande sterilisering av förståndshandikappade. Man hänvisade till ”de rashygieniska vådorna av att sinnesslöa fortplantar sig”. Förslaget antogs dock inte av riksdagen.
En av många som röstade emot förslaget var socialdemokraten Carl Lindhagen.
|
|
 |
”Ni vill lösa ett socialt missförhållande med våld”, sa han i första kammaren. ”Ni kommer inte att stanna här, ni kommer att gå vidare och sterilisera även andra sjuklingar. Och sedan? Vad skall hindra er från att döda dem?”.
Ja, inte var det partikamraten Alfred Petrén i alla fall. Han hävdade att det var alldeles för dyrt för samhället att försörja de här barnen. Han hade till och med funderat på om man kunde ingripa ett steg tidigare och avliva de förståndshandikappade redan som barn, men insett att det inte lät sig göras eftersom ”de hjälplösa individerna hade ju dock föräldrar som tyckte om dem”.
Det låter groteskt att sådana uttalanden kunnat göras av svenska politiker under 1900-talet, men då var de inte så uppseendeväckande. Varken riksdagen eller kyrkan protesterade, vilket säger något om tidsandan. Och den tidsandan la grunden till det som sedan skulle komma.
