Kris i befolkningsfrågan

(1930-tal)

Vissa har dragit stora växlar på likheten mellan 30-talets Sverige och 30-talets Tyskland. Och visst fanns det likheter, men också grundläggande skillnader. Den största likheten är kanske synen på statens rätt att ingripa i den enskildes liv. Samhällets intressen var viktigare än individens rättigheter.

Men målen var inte desamma. Nazisterna strävade efter att rena landet från oönskade

individer och hela folkgrupper. I Sverige ville man rena landet från oönskat beteende och ärftliga sjukdomar. Så sa man i alla fall. Och skillnaden är markant, ändå fick det ibland följder som liknade varandra – om än inte storleksmässigt.

1935 gav Gunnar och Alva Myrdal ut boken ”Kris i befolkningsfrågan”. Det föddes för få barn för att Sverige skulle kunna utvecklas på det sätt författarna ville. Och alltför många av dem som trots allt föddes passade inte in i visionen. ”Problemet gäller, som här flera gånger framhävts, alla de icke fullt toppvärdiga individer, som under moderna förhållanden har svårt att klara sin existens, denna tiondel eller rentav femtedel av befolkningen, som riskerar att gå under i den hårda konkurrenskampen.” (Ur ”Kris i befolkningsfrågan”)

Det moderna samhället skulle helt enkelt bli för svårt att klara av för många, vilket skulle kunna leda till sociologiskt kaos och hota bygget av välfärdsstaten.

Förbättrad hälsovård, uppfostran och utbildning var de viktigaste motmedlen. Men för de svåraste fallen skulle det inte räcka, ansåg makarna Myrdal. För ”höggradigt livsodugliga individer” återstod bara sterilisering, så att man på sikt skulle slippa problemet. I första hand skulle man försöka förmå folk att sterilisera sig på frivillig väg. Men om det i alltför många fall skulle misslyckas föreslog författarna en skärpning av steriliseringslagen.

Och den skärpningen kom redan 1935.

Norge hade fått en liknande lag året innan, och Danmark redan 1929. Så lagstiftningen var inte unik för Sverige, skillnaden var – enligt många debattörer – att det bara var i Sverige som det inte förekom något principiellt motstånd. Kanske för att vi svenskar var förblindade av visionen, av folkhemsbygget.

”Tanken är storslagen, god, kanske visionär. Men också praktisk på det sättet att man ska göra ett samhälle där alla får utbilda sig, alla ska få sjukvård, löneklyftor utjämnas och där människor ska få leva gott och delta i beslut, det som kallas för demokrati. Men som alla visioner har den baksidor. Alla tider har kunskap som inte svarar mot senare tiders kunskap och ideal. Och så vänder sig senare tider mot deras praktiska förslag.”
(Gunnar Broberg, idéhistoriker)