Men när lobotomin kom var det den första, och enda, behandlingsmetoden som fanns för de allra svårast sjuka.
De psykiskt sjuka var en grupp som verkligen hade svårt att hitta sin plats i folkhemmet. Under rekordåren för sterilisering (1946-1948) utgjorde de en stor del av dem som övertalades att utföra ingreppet.
Ofta skedde det också under tvång, men det är klart att det var enklare - och såg bättre ut - om patienten själv skrivit på. |
|
 |
Påtryckningsmöjligheterna var många, vilket alltid är fallet när den ena parten har ett så markant maktövertag.
Vissa övertalades till både lobotomi och sterilisering, till exempel Lisbet (som du kan läsa mer om under fliken "Personer").
1950-talet var på många sätt rekordåren för Sverige. Allt tycktes gå framåt. Ekonomin och de sociala reformerna exploderade. Det byggdes fantastiska nya bostadsområden, som världens två första satellitstäder, Farsta och Vällingby.
|
|
 |
Allt skulle finnas tillgängligt för alla. Vi skulle bli fria, demokratiska, aktiva människor som på fritiden träffades i de otaliga nybyggda samlingslokalerna för att förkovra och utveckla oss - och därmed allas vårt samhälle.
Jämlikhet och jämställdhet skulle råda. Arbetslösheten var ett
minne blott och statsminister Tage Erlander började alltmer likna en folkets fadersfigur.
Med den ökade standarden följde helt nya möjligheter för den arbetande befolkningen. Semestertiden utökades successivt, och med större ekonomiska marginaler kunde många köpa såväl bil som sommarstuga.
Vi vill gärna se det här som något typiskt svenskt, som en del av folkhemsbygget. Men alla är inte lika övertygade om att det är så.
|
|
 |
Olle Krantz, professor i ekonomisk historia, hävdar att mycket av det här är en socialdemokratisk myt. Myten om att Sverige var otroligt fattigt, sedan tog det fart och plötsligt var vi världsbäst. En myt om den svenska modellen, som Olle Krantz säger är varken särskilt svensk eller en modell. Egentligen följde vi i stort sett den utveckling som var typisk för mindre länder i norra Europa. Egentligen var vi rätt genomsnittliga.
Visst hade vår företagsamhet ett försprång eftersom vi inte varit med i kriget, och visst var tillväxten sämre på många andra håll. Men vår tillväxt började mattas av redan på 1950-talet, fortfarande enligt Olle Krantz.
Och kanske var det så. Kanske var det mest vi själva som upplevde det svenska undret som ett under. Men för dem som hamnade utanför spelar det ingen större roll.
