Trots att det rent kliniskt var ett ganska enkelt ingrepp var dödligheten stor. Man räknar med att omkring var tjugonde patient avled.
De första lobotomeringarna utfördes på två schimpanser, Becky och Lucy, år 1935. Resultatet visades upp på en konferens i London och fackmännen var imponerade. Becky och Lucy visade ingen som helst irritation eller frustration. Och såvitt man kunde bedöma var de helt oneurotiska.
Egas Moniz, en portugisisk neurolog, började genast testa metoden på människor och tyckte själv att han hade stor framgång. Intresset från hela världen var stort eftersom det i princip inte funnits några behandlingsformer för svårt psykiskt sjuka tidigare.
1949 fick Moniz Nobelpriset för utvecklandet av lobotomin. Då utförde man sedan länge dessa ingrepp även i Sverige.
För människor idag verkar det groteskt att gå in i hjärnan och skära av nervbanor, men man måste minnas att det som sagt inte fanns några egentliga behandlingsalternativ för de svårast sjuka. Ett visst lugn, om än apatiskt, måste ibland ha varit att föredra framför omänsklig plåga.
Men vem ställer frågan om en behandlings pris, och vem har svarsrätt? Är det värt priset att bli en annan person för att bli kvitt sin outhärdliga ångest?
När psykofarmakan utvecklades försvann lobotomin alltmer. En av de stora nackdelarna den hade var ju att den var oåterkallelig. När nervbanorna en gång var kapade gick de aldrig att återställa.
« Tillbaka
