Under folkhemstiden förekom övergrepp på enskilda, utförda av samhället. Så långt är alla numera överens. Barn tvångsomhändertogs för att föräldrarna hade tattarblod, mentalsjuka och sinnesslöa lobotomerades och steriliserades med tvång. Men så är det väl inte idag?
Lobotomins storhetstid tog slut redan kring 1952. Då hade psykofarmakan utvecklats till ett rimligt - och ej oåterkalleligt - behandlingsalternativ. Psykokirurgin utvecklades också så att ingreppen (som inte längre kallades lobotomi) påverkade en mindre del av hjärnan. En liknande metod används faktiskt än idag, om än extremt restriktivt. Den kallas för capsulotomi och måste begäras av patienten själv. Sedan måste både behandlande läkare, de anhöriga och en särskild nämnd ge sitt godkännande. Till slut kontrolleras frivilligheten av Karolinska sjukhuset som är de enda som utför operationen. Så något har vi lärt oss av debatten.
Man räknar med att ungefär 4500 patienter behandlades med lobotomi under folkhemsåren.
Vad gäller steriliseringar, så hann ungefär 60000 människor steriliseras. Vissa av dem har nu fått ett skadestånd från staten. Hur många av de 60000 som steriliserades under tvång är omöjligt att avgöra.
Påtryckningsmöjligheterna var som sagt många. Ett tag var det till exempel så att abort utfördes bara vid samtidig sterilisering. Det vill säga, för att få en abort gjort måste man ge sitt godkännande till sterilisering. Frivilligheten var i de fallen minst sagt begränsad.
En uppskattning som gjorts är att ungefär 13000 människor steriliserades åtminstone delvis på grund av den tidens ras- och arvshygieniska värderingar.
I början av 40-talet var siffran över barnhemsplacerade barn närmare 10000. Detta sjönk sedan med åren allt eftersom andra former av stöd till utsatta barn började användas.
Det mest upprörande med tvångsomhändertagandena var kanske de godtyckliga grunder de utfördes på. Ända fram till 1950, då Unesco fastslog att ras inte är något vetenskapligt begrepp, ansågs det som rimligt att ett barns härstamning skulle påverka beslutet. Man kunde tro att det skulle ha försvunnit direkt efter kriget, när förintelsens följder stod klara för alla, men den kopplingen gjordes inte. Kanske för att man då inte på samma sätt som nu såg Andra världskriget som ett krig mot nazismens människosyn.
Det är lätt att med facit i hand peka på konstigheter i det som skett tidigare. Men vi måste minnas att våra förkunskaper och referensramar inte är desamma.
"1930- till 50-talet är oss avlägset. För att förstå det måste vi inse att villkoren var så annorlunda. Allt från att det var fattigare till att ett krig nyss avslutats och att ett nytt var på ingång till att man då inte hade vår kunskap och vår teknik och våra erfarenheter. Med andra ord gjorde
man saker på ett annat sätt då. Det är vad man kommer att säga om oss idag också, snart nog. ´Hur kunde ni vara så dumma?´".
(Gunnar Broberg, idéhistoriker)
Men vad är det man kommer att säga så om? Kanske fosterdiagnostik eller genmanipulerad majs eller behandlingen av asylsökande eller .
En annan viktig fråga är vilka visioner vi har idag, när folkhemstanken monterats ned. Vart |
|
 |
samhället är på väg idag ser vi först imorgon, när skeendet går att överblicka.
