Det var först när jag blev äldre som jag fick höra om att Sverige hade genomfört steriliseringar av över 60 000 människor för att man ansåg att de var mindre värda. I vårt fina folkhemssverige har man också lobotomerat 4500 människor, liksom öppnat upp deras hjärna för att oåterkalleligt ta delar av deras personlighet. Inte ett ord om detta stod i mina skolböcker.
En av dem som råkat ut för att både lobotomeras och steriliseras är Lisbet. Hon är 78 år och bor i Härnösand. Första gången jag fick kontakt med henne var en fredag eftermiddag när jag satt på jobbet. Vi pratade ungefär två timmar i telefon (Lisbet är ganska pratglad) och sedan tänkte jag på henne hela helgen. Jag fick en stor klump i halsen och en obehaglig känsla i magen som var svår att skaka av sig. När jag någon tid senare åkte upp med en fotograf för att intervjua henne var jag nervös. Hur ska man bete sig mot en människa som är svårt psykiskt sjuk, tungt medicinerad, lobotomerad och steriliserad?
I backspegeln inser jag att jag väntade mig att träffa ett paket, typ en person som sitter i ett hörn och skakar av ångest. Men Lisbet var raka motsatsen! Hon var levnadsglad, hade en stor portion humor och var otroligt snäll och klok. Hon berättade sin historia utan att anklaga någon. Den säger enormt mycket om den tid hon växte upp i. I den tidens Sverige hade man som ung och outbildad inte någon talan över huvud taget. Det var bara att lyssna på de som var äldre och de som visste bättre och göra som de sa.
Det var Lisbets lärarinna, mamma, läkare och sköterskor som bestämde vad som skulle hända med henne. Lisbet själv sa inte emot och det beror inte på hennes personlighet, utan främst på att det var så på den här tiden. Man ifrågasatte inte. Det var bara att lyssna och lyda. (Herregud, jag själv hade nog gått under i ett sådant samhället. Min största drivkraft genom skoltiden, i alla fall sedan jag blivit lite äldre, var att opponera mig.)
Men hur som helst. Lisbet ville varken bli steriliserad eller lobotomerad, men tvingades till både och. Idag känner hon en sorg, framför allt för att de ”skurit av hennes tankebanor” som hon själv uttrycker saken. Hon tycker inte alls att hon har sin personlighet kvar. Jag som träffade Lisbet vet ju inte hur hon var innan, men däremot kan jag konstatera att hon har en stark personlighet idag. Jag tycker att hennes historia är otroligt viktig att berätta, dels för att den är en del av det Sverige jag själv aldrig fick höra om. Men främst för att om vi ska lära oss något av historien, så måste vi ju börja med att känna till den. Även om det känns tungt. Vi lever ju fortfarande i det som en gång var folkhemmet.
