Få har hamnat så långt vid sidan om folkhemmet som Lisbet. Under sitt långa liv på institutioner har hon både steriliserats och lobotomerats. Hon har utsatts för el-

och insulinchocker och ätit oräkneliga mängder medicin. Och enligt henne själv började allt med några förflugna ord till en läkare. – Sedan, dagen vi skulle fara till Sidsjöns sjukhus, då var jag så förtvivlad och bönade och bad och sa till min mamma att det var så hemskt att hon skulle ta mig till ett sinnessjukhus, för jag var ju bara överansträngd. Men då sa hon, nu ska vi hit och prata med doktorn. Jag var ganska trött och var inte alls som jag skulle vara, så jag började prata illa om min mamma och pappa,

som 17-åringar kan göra, vet du. Så jag sa till honom både det ena och det andra, och han började fundera att det måste ligga nån sanning i det.

Vad det nu än berodde på så diagnosticerades Lisbet som schizofren. En av behandlingarna hon fick var elchocker.

– Jag fick en tjock, vadderad, läderklädd pinne i munnen och så fick jag bita ihop kring den, och så fäste de elektroder på huvudet och sen minns jag inget mer. Men det är ju lugnt och skönt att inte ha så många funderingar i livet.

När Lisbet steriliserades var beslutet hennes. Så sa sjukhuspersonalen i alla fall. Men Lisbets bild är en annan.

– Sedan hade jag en kvinnlig överläkare och hon sa att eftersom du är schizofren är det väl lika bra att vi steriliserar dig. Så att då skulle jag bli steriliserad och det ville jag inte gå med på. Min mamma satt här bredvid mig och så sa hon: Tänk nu på vad du gör, Lisbet! Tänka och tänka, tänkte jag. Jag hade väl inte så mycket att tänka med. Men sen sa doktorn att om du går med på att sterilisera dig så blir du utskriven på en gång, men skulle du inte gå med på det, då behåller vi dig här på sjukhuset. Det var ju rena utpressningen.

Så Lisbet blev steriliserad och senare också lobotomerad.

– Då kom en sköterska och hon sa att nu skriver du under här och så ska du inte komma och påstå senare att du blivit tvingad till det. För det här har du gått med på av fri vilja. Jag var ju som sagt ganska drogad så jag sa inget utan gick med på allt. Så blev det så att jag blev lobotomerad.

– Allting har två sidor. Även lobotomin. Efter det kanske man lättare kan ta emot andras tankar och ta dem i bruk. Den dåliga sidan är den jag pratade om. Om du nån gång känner en blackout, och inte får nån tanke, så är det att vara lobotomerad. Man får inte en tanke, förstår du. Man får kämpa för att nå tankarna. Efter ett långt liv på institution bor nu Lisbet i egen lägenhet och har hemhjälp. Hon vill inte grubbla alltför mycket på det som varit.

– Det kan väl hända att jag fått för mycket medicin, det kan väl hända. Det är så mycket med det jordiska så, huvva. Jag orkar inte tänka på resten. Jag har fått leva ett ganska rikt liv i alla fall, jag har inte mycket att klandra folk för. Läkarna var ju tvungna att tjäna pengar de med.