Gertrud kom som elev 1950 till mentalsjukhuset Ulleråker. Det första mötet med den ”heloroliga” avdelning hon placerats på (kallad Stormen) blev något av en chock.

– Några av patienterna satt i en hörna och dräglade och hallucinerade, pratade för sig själva. En ung flicka med svår ångest hon hade stora handskar på sig, annars bet hon sönder fingrarna. Och de hade klänningar knutna i bak för att inte kunna riva av sig dem.

Psykvården hade den absolut lägsta statusen inom sjukvården. Det var en ständig överbeläggning, skötarna hade korta kurser som enda utbildning och läkarna var ofta sådana som hade svårt att hävda sig på ett vanligt sjukhus. – Det fanns mycket fin personal som verkligen gick in för att så långt det gick lindra tillvaron för de här stackars människorna som var instängda här och som kanske hade en förståelse för hur det måste ha varit att vara patient. Men sedan fanns det ju andra som på grund av miljön och vardagstristessen blev ganska avtrubbade, och

de kunde ju behandla patienterna ganska tanklöst, skulle jag vilja säga. Tilltalet var ju inte alltid det bästa.

Patienterna var ofta instängda på livstid, med en diagnos som dom. Och deras tillstånd förbättrades knappast av sjukhusmiljön.

– Att vara inlåst, inte ha nån talan, inte få gehör för egentligen någonting. Och vara svårt sjuk. Att kanske dessutom ha en underlig bildvärld inom sig, det måste ju vara ohyggligt. Hela miljön var ju … klart psykosframkallande, som jag ser det nu. Det var förvaring, det var inte mycket vård.

– Själv kan jag nu inte förstå att vi inte skrek i högan sky, vi som ändå anade hur fel det här var. Utan vi … man fann sig. Så här hade det alltid varit och man skulle inte komma med några nymodigheter och försöka ändra något.

Men 1956 hände något som Gertrud vill kalla 1900-talets kanske största framsteg inom psykvården. En tvåårig skötarutbildning startades, med praktik även inom vanlig vård och ordentlig handledning. I och med det lyftes hela psykvården.

– När de sen kom tillbaka till sina avdelningar och såg med klara ögon på skillnaden mellan vad som fanns i sjukvården och allt som saknades här … Det var ju de som drog igång den utveckling som blev.