Det här var första gången några kvinnor greps och åtalades för
homosexualitet i Sverige. Länge ansågs kvinnor överhuvudtaget inte ha någon självständig sexualitet. Utan man inget sex, tyckte man. Och då var det givetvis närmast omöjligt för två kvinnor att på egen hand utföra ett sexbrott.
Men 1941 försökte en strafflagsberedning gå till botten med frågan. Fanns det homosexuella kvinnor i Sverige, och hur tog det sig i så fall uttryck?
Svaren från läkare och andra sakkunniga var luddiga och oklara. Den kvinnliga sexualiteten ansågs vara ”svårpreciserad och konturlös” och gränsdragningar därför knepiga. Hur skulle man kunna avgöra om det var ett samlag när ingen penetration skett?
Poliserna som skulle se till att lagarna följdes hade det inte lättare. Medan män kunde gripas och åtalas för bland annat prostitution efter homosexuella kontakter, avfärdades lesbiska oftast som sysslandes med ”kuckel”. Om de nämndes alls.
Men nu hade man alltså två uppenbarligen perversa kvinnor i förvar. Två kvinnor som gripits när de legat på en dyschatell och hållit på med – ja, vad de nu höll på med, det lyckades utredningen aldrig riktigt avgöra. |
|
 |
De två fröknarna dömdes efter mycket rättslig vånda till mellan fyra och sex månaders straffarbete villkorligt. Och på sätt och vis var det en seger för jämlikheten. För nu hade även den kvinnliga homosexualiteten definitivt blivit ett brott, en perversion, som jämställdes med den manliga. Det gick inte längre att blunda för att det fanns lesbiska kvinnor i Sverige. Och i och med domen fick man ju svart på vitt på att kvinnors sexualitet faktiskt existerade, oberoende av männen.
