detta var absolut tabu. Eller ”tanter” som Märta själv uttrycker det, för de kvinnor hon föll för var ofta så mycket äldre än hon själv. Men detta tordes hon inte berätta för en enda människa.
När Märta växte upp var homosexualitet kriminellt. Den som blev påkommen kunde åtalas och dömas till straffarbete och det hände ofta att grannar eller portvakter rapporterade till polisen om de såg något misstänkt. Men Märtas största problem var ändå inte skräck för polisen. Nej, hon var mest rädd för att anses som galen. Det var nämligen så gemene man såg på homosexuella då.
När Märta blev tonåring var hon tvungen att spela med när tjejerna i klassen började prata om killar och när hon blev äldre var hon tvungen att gifta sig ”för att inte bli en ensam nucka”. Det var först på 50-talet, när Märta var uppåt 40 år och frånskild, som hon hittade den hemliga lesbiska klubben ”Diana”. Då äntligen fick hon kontakt med en kvinna som hon blev tillsammans med. Men Märta var fortfarande tvungen att bära på detta som sin hemlighet. Homosexualitet var fortfarande klassat som en sjukdom.
Vad jag tänkt på när jag jobbat med det här programmet är att det var först när modiga homosexuella vågade bryta tystnaden och visa upp sig ”bita huvudet av skam” som någon i programmet uttrycker det, som attityderna började förändras. Så länge man fortsätter gömma sig är de också lätt för omgivningen att behålla sina gamla fördomar. Jag är djupt imponerad av de homosexuella som vågade ta plats på 1970-talet och kräva sina mänskliga rättigheter. Utan dem hade nog inte mycket förändrats.
Idag har samhället kommit enormt långt om man jämför med på Märtas tid. Men fortfarande är kampen inte över. Samtidigt som homosexuellas rättigheter har utökats, så att man idag har ”nästan” samma rättigheter som heterosexuella, har också hatbrotten fördubblats. Det verkar som om de nyvunna rättigheterna provocerar. För bara några månader sedan blev mitt favvocafé, gayägda Copacabana i Hornstull, för tredje gången utsatt för ett brandattentat. Den här gången så allvarligt att det fick bomma igen för renovering hela vintern. Jag säger bara: tack Märta och alla andra för att ni vågar berätta er historia och bita huvudet av skam. Kampen går vidare!
