– Jag kände på mig tidigt hur det låg till. Jag blev förälskad i min första barnflicka Karin redan när jag var tre år. Det har jag förstått i efterhand att jag var, för då hade jag känt samma känsla. Min andra förälskelse hette också Karin, hon var lärarinna åt dem i parallellklassen och jag var sju år.

Märta Möller är 88 år och lesbisk. Men det ordet skulle hon aldrig ha använt i sin ungdom. Då sa man att någon var ”sån där”. Märta blev ständigt förälskad i äldre kvinnor. Tanter, som hon säger. Bland annat en engelskalärarinna som hon tyckte liknade katten Felix. Märta målade tavlor av lärarinnan och sydde till och med en liten Felix och gav henne. Märtas syster tyckte att det var mycket konstigt.

– Hon hade ju samma lärarinna själv i engelska och tyckte att jag var knasig som vimsade så. ´Du är ju inte klok´, sa hon. ´Du är pervers!´. Och då visste jag inte vad pervers betydde så jag slog upp det i en uppslagsbok. Och, ja, det stod väl att man var vrickad på något sätt och då tänkte jag att, ja då är jag väl det då.

När hennes vänner började träffa pojkar och hon inte alls hade någon lust med det, trodde hon att det berodde på att hon var sen i utvecklingen, barnslig. Men känslorna bestod, även om hon inte hade några ord för dem. – Jo, man var ju olyckligt kär jämt, och hoppades på att hitta några andra som var likadana, men det gjorde man ju inte. Jag var kär i flera av mina lärarinnor, de var ofta lesbiska och bodde tillsammans. Det ansågs inte oanständigt då att två kvinnor bodde ihop eller höll om varandra

eller till och med dansade ihop, för att två kvinnor skulle ha ihop det … nej, det fanns ju bara inte!

Under kriget gifte sig Märta och fick en dotter. Det var ju så det skulle vara. Men hela tiden fortsatte hon att bli kär i andra kvinnor och till slut skilde de sig. Efter skilsmässan började Märta söka aktivt efter andra lesbiska kvinnor. Genom en annons i DN (skriven i förtäckta ordalag) kom hon i kontakt med klubben Diana. – Diana blev lite av en öppning för ett nytt liv. Det betydde mycket för mig att komma hem.

Märta har levt i flera långa förhållanden. Ett varade i tio år och var ”precis som ett vanligt heterosexuellt äktenskap.” Men helt öppet har hon aldrig kunnat leva, inte inför bekanta och släktingar, av rädsla för att de skulle ta avstånd.

Ändå känner sig Märta lyckligt lottad. Förutom några stråk av svartsjuka minns hon mest det roliga i livet. Och att hon är lesbisk ser hon mest som en ödets nyck. Inget hon varken har kunnat eller velat göra något åt.

– Jag brukar säga att det är som att vara vänsterhänt. Inte sjukligt, men lite opraktiskt.