1951 blev Mohammad Mossadeq premiärminister. Han hamnade omedelbart i konflikt med shahen. Mossadeq ville nämligen utrota fattigdomen genom att nationalisera det brittiskägda oljebolaget. På så sätt skulle alla oljepengar stanna i Iran, var det tänkt. Men britterna svarade med en handelsbojkott som stoppade Mossadeqs planer.
Iran hamnade i kris och som en följd av maktstriden med Mossadeq tvingades shahen fly landet. Men sin vana trogen tog han hjälp utifrån och 1953 återkom han efter en USA-stödd militärkupp. Mossadeq kastades i fängelse och en internationell företagsgrupp (där USA givetvis hade intressen) fick ta över oljeutvinningen.
Under kalla kriget gjorde sig shahen oumbärlig för västmakterna. Han var en stabil bundsförvant i ett område hela tiden på gränsen till kaos. 1955 uppstod till exempel Bagdadpakten, ett försvarsavtal mellan Irak, Iran, Pakistan, Storbritannien och Turkiet. USA var inte ett medlemsland, däremot deltog man mycket aktivt i de säkerhetspolitiska delarna.
Därmed kunde shahen ta emot både militärt och ekonomiskt stöd från USA.
Den vita revolutionen genomfördes 1963, ivrigt
|
|
 |
påhejad av västmakterna. Det var egentligen inte en revolution, utan snarare en serie reformer. Bland annat konfiskerades prästerskapets jord och delades ut till småbönder. Bärandet av slöja förbjöds och man satsade på utbildning och en utbyggnad av industrin.
Det här är en del av det kluvna Iran. Det låter ju som strålande reformer, men de innebar också att shahens makt ökades. Många fick ökade rättigheter, men bara så länge de tyckte som shahen. De som hade andra åsikter förföljdes hårt. Man brukar räkna med att säkerhetstjänsten SAVAK låg bakom ungefär 13000 mord på oppositionella fram till revolutionen 1979.
En annan mindre smickrande sida av Den vita revolutionen var att den redan utbredda korruptionen ökade. De som skulle fördela jord och välstånd gynnade vissa grupper, andra fick för lite för att kunna överleva och produktionen inom jordbruket minskade. Till slut var Iran tvunget att importera livsmedel, en helt ny situation för landet.
1975 kollektiviserades därför stora delar av produktionen och småbönder tvingades gå med i storjordbruk. Det här retade inte bara bönderna, utan det förändrade maktbalansen även för landsbygdens ekonomiska elit och inte minst prästerskapet. Shahen började få fiender överallt och allt färre inhemska vänner.
Under slutet av 70-talet växte proteststormen. Studenter demonstrerade för demokratiska rättigheter medan muslimska grupper riktade in sig på de styrandes omoral med alkohol, spel och sex före äktenskapet. Gemensamt hade de en avsky för säkerhetstjänstens terror och för regimens starka band till USA.
Shahen slog tillbaka stenhårt. Hundratals demonstranter dödades vid flera olika tillfällen under 1978. Men det var början till slutet för shahen. Brutaliteten gjorde att ännu fler grupper protesterade och dessutom ledde den till att det internationella stödet i princip helt försvann.
Den 16 januari 1979 tvingades shahen gå i landsflykt och ett nytt kapitel i Irans historia kunde börja. Kapitlet Khomeyni.
