rätt vågade, västerländska kläder och i många fall var deras slöjor bara färgglada näsduksstora tygbitar.
Kön till passkontrollen ringlade lång, men till sist blev det min tur. Så fort tulltjänstemannen slagit upp mitt pass och fått syn på mitt pressvisum mörknade hans uppsyn. Han tillkallade en kollega, som blev två, som blev tre… Plötsligt var en hel grupp med män där, skrek och gestikulerade åt mig att jag skulle följa med dem bort i en gång. Jag fick gå in i något slags förhörsrum och blev nedknuffad på en bänk. Sedan försvann de män som fört dit mig och de enda som fanns kvar var några vakter. Jag försökte prata med dem, ta reda på vad som var fel, men ingen ville ens möta min blick. Timmarna gick och plötsligt var klockan två på natten. Fortfarande hade ingen förklarat för mig varför jag satt där.
Min fotograf försökte komma in i rummet, och innan han blev bortmotad av vakterna hann han säga till mig: ”De säger bara att du inte får komma in i landet och att du inte kan stanna här på flygplatsen. Du måste ta dig härifrån på något sätt, Jennie.”
Plötsligt kom en äldre man in i rummet. Jag förstod av hans klädsel och sättet vakterna behandlade honom på att han var någon slags överordnad. Han gick rakt fram till mig, ryckte upp mig från bänken och skrek ”Out! Out!”. När jag försökte fråga vad som var fel och varför jag inte fick komma in i landet mötte han inte ens min blick utan knuffade bara till mig hårt i bröstet, bort från sig och ut ur rummet.
Det är mitt enda personliga intryck av Iran, den där natten i förhörsrummet. Den lär jag å andra sidan aldrig glömma.
Efteråt fick jag veta av min iranske fotograf att tulltjänstemännen varit övertygade om att jag var i Iran för att göra ett reportage om deras påstådda kärnvapentillverkning och inte trott på att vårt program skulle handla om den islamiska revolutionen. Efter att jag knuffats ut ur förhörsrummet blev jag satt på ett plan till Dubai i Förenade Arabemiraten och därifrån fick jag sedan åka hem till Sverige.
Min arbetsgivare, UR, har skickat en skrivelse till den iranska ambassaden i Stockholm, som utfärdade mitt pressvisum, men de har avböjt att kommentera det inträffade.
