militärstyrda områden, tänkta att hålla ordning under en kort övergångsperiod. Sedan skulle lokala styresmän tillsättas, val hållas, ekonomin fås på fötter så att man så snabbt som möjligt kunde återgå till fredliga förhållanden. Den sovjetiska planen såg, minst sagt, annorlunda ut.
Så fort man hade erövrat de första områdena i Polen, Ungern och Rumänien satsade man all kraft på att upprätta kommunistiska regimer, hundraprocentigt lojala och styrda från Moskva.
Taktiken var närmast fulländad – inte minst för att väldigt få utomstående förstod vad som höll på att ske.
Bakom de sovjetiska trupperna följde förband ur det så kallade NKVD, den sovjetiska säkerhetstjänsten. De fängslade snabbt alla som |
|
 |
uppfattades som statsfiender. Till att börja med de man trodde hade samarbetat med nazisterna, men också de som samarbetat med västmakterna.
Det här förbryllade givetvis bedömare från väst. Varför gjorde man så? Hade inte de västallierade och Sovjetunionen stridit på samma sida?
Nästa steg var att sätta lokala kommunister på nyckelfunktioner i statsapparaten. De här politikerna hade ofta tillbringat en stor del av kriget i Moskva. En gren av statsapparaten som man överallt såg till att få kontroll över var inrikesministeriet. Därigenom kontrollerade man nämligen polisen och säkerhetstjänsten.
Om säkerhetstjänsten upplösts under kriget, såg man genast till att upprätta en ny och på så sätt skaffa sig full kontroll över medborgarna och det politiska skeendet. Sedan var det relativt lätt att successivt ta över alla andra delar av statsmakten och tränga ut eventuella andra partier.
På det här sättet styrde Sovjetunionen samhällsförhållandena och förändrade den politiska kartan tills allt såg ut som Moskva ville. I land efter land. Och timingen var perfekt. De var ju krigshjältar, befriare, med på den segrande, goda sidan. I ett krigshärjat, kaosdrabbat Europa. Sovjetunionens styrande kunde inte ha bett om ett bättre läge.
