system som hållit halva Europa i ett järngrepp i 50 år plötsligt försvinner. Maktstrukturer måste byggas upp från grunden och otidsenliga industrier ska över en natt börja konkurrera med resten av världen.
När ägandet, som tidigare varit kollektivt, skulle övergå i privata händer skedde givetvis många märkliga turer. En ny, stormrik grupp la snabbt under sig enorma rikedomar på oklara grunder. Inte sällan var det personer ur den tidigare styrande kommunistiska eliten.
I det här klimatet skedde, och sker, något som för västliga betraktare kan te sig obegripligt – en längtan tillbaka till den gamla ofria, men ändå välbekanta och förutsägbara tiden föddes. Det tidigare kommunistpartiet har i delvis nya kläder fått tillbaka mycket av makten i flera gamla östländer.
I väst ses Gorbatjov i princip överallt som en hjälte. Han var mannen som med glasnost och perestrojka öppnade Sovjetunionen mot världen, som släppte in ljuset. Men i Ryssland är bilden en helt annan. I mitten av 1990-talet gjorde Gorbatjov ett försök att på nytt ge sig in i politiken. Bara några ynka procent av väljarna tyckte att det var en bra idé.
På den ännu större världspolitiska scenen gjorde Sovjetunionens kollaps att vi plötsligt bara hade |
|
 |
en supermakt. De amerikanska ledarna kunde nu utropa terrorismen till ny ärkefiende, vilket bland annat ledde till den omstridda invasionen av Irak.
Hur som helst är de forna öststaternas utveckling en av Europas viktigaste frågor för de närmaste åren. Även i väst har röster höjts för att det kanske ändå inte var så illa på Sovjetunionens tid. Då var det i alla fall stabilt – och man visste alltid var man hade dem. Men mer sansade bedömare ser den period vi nu är inne i som ett av de största frihets- och utvecklingsprojekt världen har sett.
