50 år efter krigsslutet fick Renate Maschke-Rusy äntligen återse sitt älskade Karlsbad (det tjeckiska namnet är Karlovy Vary), staden där hon vuxit upp. Under hela kalla kriget var Renate västtysk medborgare. Det var inte förbjudet för henne att besöka Tjeckoslovakien, men det var krångligt och omständligt, så Renate gjorde aldrig någon resa. - Det här är min hemtrakt, mitt land. Samtidigt känns det inte så. Allt är så främmande. Alla

pratar tjeckiska. En gång var hela Böhmerwald tyskt! Då var allt så vackert, så ordnat och rent. Folk åkte dit på kurresor. Men nu . och förklaringen är enkel. Alla som bodde i Karlsbad fördrevs. Och tjeckerna som kom istället hade ingen känsla för staden.

Det som var typiskt för sudettyskarna under 30-talet var att de hela tiden strävade efter att bevara sitt tyska arv. - Sudettyskar är inget folkslag. Vi härstammar från Österrike, Oberfranker, Sachsen . Det gemensamma för oss var att vi ville prata tyska. Det var få av oss som egentligen ville höra till det tyska riket, vi ville bara ha ett visst självbestämmande, ha tyska skolor och liknande.

För sudettyskarnas rättigheter var hårt kringskurna av den tjeckoslovakiska staten. Och när Sudetlandet 1938 blev införlivat i Stortyskland, i samband med den senare mycket hårt kritiserade München-överenskommelsen, var glädjen stor bland sudettyskarna.

- Äntligen skulle vi slippa det tjeckiska förtrycket! Men man måste förstå att det inte var Hitler vi hyllade. Det hade kunnat vara Brandt eller Adenauer eller vem som helst. Vi ville bara få vara tyskar. Det är det många som inte har förstått. Det var ett jubel utan gränser när tyskarna kom till Karlsbad! Hela staden var på benen och hälsade soldaterna med hurrarop och blommor. För att förstå det måste man betänka att vi ända sedan första världskrigets slut under tvång tillhört ett främmande land. Och vi hade ju hört att i Tyskland var arbetslösheten utrotad. Hos oss var den svår.

- De flesta visste mycket lite om nazismen. Med tiden blev vi väldigt överraskade,

vi kunde inte föreställa oss att man skulle bränna synagogor. Det var en chock. - Jag var elva år och hade inte fått gå i skolan på länge eftersom undantagstillstånd rådde. Det sades att man kunde bli skjuten om man visade sig ute efter klockan nio på kvällen. Då kan ni ju föreställa er hur glada vi blev över att den tiden nu var förbi. - Tjeckerna behandlades väl efter den tyska inmarschen. De kunde när som helst flytta till

andra delar av Tjeckoslovakien med alla sina tillhörigheter, om de inte hade arbetat aktivt mot tyskarna. Men att de fördrevs, det är en myt. Det är inte sant.

När den tyska krigslyckan vände tvingades Renate och familjen att fly. Först till Österrike, sedan hamnade Renate i Tyskland.

- Men jag är född i denna stad, en stad som var tysk under 600 år. Och som heter Karlsbad efter Karl IV. Det var en gång rena paradiset, knappt så det går att föreställa sig. En liten stad med storstadskänsla. Alla språk hördes här. Engelska, franska och italienska . Men det var före min tid. Jag är född här, det är här jag hör hemma. Mina föräldrar, mina mor- och farföräldrar, alla kom de från Karlsbad. Det var inte alls, som vissa tjecker säger, Hitler som kom hit med en massa tyskar. Vi var här långt innan 1938.