Nya tider, nya hot


I och med kalla krigets slut förändrades också hotbilden mot Sverige kapitalt. Vad är det Sverige ska försvara sig mot nu? Och behöver vi ens försvara oss? Det är svårt att se något militärt hot mot Sverige. Det forna östblocket är splittrat och Ryssland har fullt upp med interna problem. Väst har aldrig varit något hot, och inte ens terrorismen, som är USA: s nya huvudfiende, har drabbat oss direkt.

Det här har givetvis förändrat våra behov av försvarsmakt. Förband läggs ned på löpande

band, och mindre och alltmer specialiserade och högteknologiskt utrustade styrkor koncentreras till allt färre platser. De som vill bevara ett förband på en särskild ort verkar göra det mer av sysselsättningspolitiska skäl än som svar på en hotbild.

Det gamla värnpliktsförsvaret är allmänt mest till namnet. För varje år gör allt färre ungdomar lumpen. Förklaringen är till stor del att de inte behövs. För det är inte bara hotbilden som har förändrats. Själva kriget har också bytt skepnad. Borta är tankarna på leriga skyttegravar och ändlösa rader av fotsoldater som stormar mot varandras ställningar. Kriget idag är högteknologiskt och en angelägenhet för specialister. Resten är antingen drabbad

civilbefolkning eller åskådare till de direktsända tv-bilderna.

Men det krigas ju fortfarande i världen, vad är det som säger att hotet mot Sverige är mindre nu?

Framför allt att vi nu inte ligger mitt emellan två maktblock i bräcklig terrorbalans. Det finns helt enkelt ingen som har något skäl att anfalla Sverige. Och då får vi försöka inrikta oss på att det ska förbli så.

I den nyare försvarsdebatten pratar man mycket om att arbeta stabiliserande. Dels diplomatiskt, dels politiskt, men också rent praktiskt militärt. Både inom EU och genom FN. Det gäller än så länge oftast att skicka fredsbevarande styrkor till krigshärdar, men på lite sikt hoppas många att man ska kunna arbeta mer förebyggande.

Och inget är mer krigsförebyggande än stabilisering och demokratisering. Det sägs ofta att aldrig i världshistorien har det förts krig mellan två demokratiska länder. Och då är vi lite tillbaka i kalla kriget. Att västmakterna var demokratier var säkert ett av de största skälen till att de aldrig ansågs som något hot. Och många av dem som ville att vi skulle sluta upp på NATO-sidan såg det som vår plikt som demokrati.

Men nu valde Sverige alltså att hålla sin neutralitetslinje. Om det var rätt eller fel rent moraliskt kan man diskutera. Men det var onekligen framgångsrikt. Kanske gjorde det också världen lite stabilare när det som bäst behövdes.