Trots att man visste vilka förhållanden de flytt ifrån. Dels berodde detta på en allmän restriktivitet. Sverige ville inte ha in så många invandrare över huvud taget. Dels berodde det på en försåtlig tankegång. Judefrågan hade inte varit särskilt stor i Sverige. Nu sa man att om man tog in många judar under kort tid, så skulle den frågan svälla blixtsnabbt. Då skulle vi genast få problem med en galopperande antisemitism, som också skulle drabba de svenska judarna, de som bott här i generationer.
Lindholmarna, en av de svenska nazistgrupperingarna, inledde i november 1938 en antiflyktingkampanj som fick stort genomslag. "Mota Moses i grind", kallades kampanjen som var igång ända fram till 1945.
Man skrev artiklar i partiets tidningar, höll föredrag och opinionsmöten, delade ut flygblad och demonstrerade. Kampanjen var mycket intensiv och fick många att tro att motståndet mot flyktingmottagningen var större än det egentligen var.
Partiets studentorganisation spelade en stor roll i kampanjen. De anordnade protestmöten på universitet och högskolor och fick snart stöd av alla landets studentkårer utom den i Göteborg. |
|
 |
Flera yrkesförbund och andra skråliknande sammanslutningar gav också sitt stöd och köpmän i både Stockholm och Göteborg bekostade tidningsannonser där alla konsumenter uppmanades att bojkotta judiska affärer.
Givetvis fanns det också grupper som ville att vi skulle öppna gränserna mer för flyktingar. Landsflyktiga utländska socialdemokrater kunde till exempel få hjälp av sina svenska partikamrater. Andra positiva var kommunisterna, olika kyrkliga grupperingar, liberalerna och vissa kretsar av intellektuella och konstnärer.
Mot slutet av kriget blev förhållandet ibland det motsatta. Då var många av flyktingarna människor som varit i tysk tjänst, och då försökte självklart alla antifascistiska grupper förhindra att de släpptes in, medan extremhögern och nazisterna ville lätta på reglerna.
