Ur detta parti bröt sig Nationalsocialistiska arbetarpartiet, vars ledare hette Sven-Olof Lindholm. Lindholmarna var särskilt starka i Göteborg och på västkusten. Furugårdarna försvann från den politiska arenan redan under andra världskriget, medan Lindholmarna höll ut till 50-talet. Kanske tack vare att de inte var lika starkt knutna till de tyska nazisterna.
Överklassens nazister hade ett eget parti, Nationalsocialistiska blocket, där en av de ledande personerna var Eric von Rosen (se även
|
|
 |
under Fliken "Personer - Britta von Rosen"). Det var en penningstark förening som upplöstes i takt med att den tyska krigslyckan vände.
De här nazistiska partierna hade sammanlagt ungefär 30000 anhängare under 30-talet. Större var Nysvenska rörelsen under ledaren Per Engdahl och Sveriges nationella förbund. De hade ungefär 40000 anhängare. År 1937 gick de ihop under SNF:s namn.
Om SNF ska räknas som en del av den nazistiska rörelsen diskuteras livligt. Gemene man räknade dem utan tvekan som nazister, och det var också de som hade bäst kontakter med den tyska legationen och som fick mest pengar från Tyskland. Men vissa vill räkna dem som en egen kategori som låg närmare de italienska fascisterna ideologiskt.
SNF antog aldrig något rent nazistiskt partiprogram, men nog hade Engdahl och hans anhang jublat vid en krigsseger för Tyskland. Det sägs också att det var ur de här organisationerna som nazisterna valt ut sina quislingar vid en ockupation av Sverige. Här samlades nämligen de högre tjänstemännen och adeln i en helt annan grad än i något av de rent nazistiska partierna. SNF levde kvar in på nittiotalet, men hade då under många år fört en tynande tillvaro.
30-talets mer renodlade nazister fick sina efterföljare i Nordiska rikspartiet (bildat 1956), något av en plantskola för extremnationalistiska partier som Sverigedemokraterna.
« Tillbaka
