Det var nog ganska många svenskar som hade svårt att tro att tyskarna var kapabla till den extrema form av judeförföljelser som skedde under 30-talet. Vi hade många band till Tyskland, inte minst kulturellt. Tyskland var hemland för många hyllade konstnärer, som kompositörer och
poeter. Skulle verkligen ett
land som frambringade så mycket skön konst också kunna frambringa en så rå brutalitet? Det var lätt att bortrationalisera och tänka att det säkert var överdrivet. Att möjligen vissa extrema
grupperingar kunde ställa till det, men säkert inte alls i den omfattningen som det rapporterades.
När sedan kriget började kontrollerades den svenska pressen ganska hårt. Vänstertidningar och den liberala pressen, som uttalade sig kraftfullt mot Tyskland, belades med munkavle i form av indragning eller distributionsförbud. Eftersom |
|
 |
Tyskland var det stora hotet mot den svenska neutraliteten och självständigheten, gällde det för statsmakterna att inte stöta sig för hårt med dem.
De nationella, nazistvänliga, tidningarna drabbades knappt alls av censur förrän krigslyckan började vända. Visserligen attackerade de här tidningarna de allierade hårt, men det sågs inte som ett reellt hot att till exempel England eller USA skulle invadera Sverige för den sakens skull.
Förintelsen då? Visste svenskarna om den?
Ja, vi hade i alla fall informationen. När Förintelsen inleddes, 1941, skedde det med en tysk ordergivning som rent ut sa att nu ska vi göra vårt bästa för att utrota alla judar. Och det här skrevs det om i svenska tidningar, om än inte särskilt mycket. Svenska diplomater fick sedan under resten av kriget information om vad som skedde i lägren, och den informationen fördes vidare, bland annat till USA.
Varför gjorde man då ingenting?
För folk i gemen gällde nog detsamma som innan kriget. Det var svårt, för att inte säga omöjligt, att tro att något så fasansfullt kunde vara sant. För de styrande handlade det mer om att överväga faran.
1941 och 1942 stod Tyskland på höjden av sin makt. Det tyska krigsmaskineriet var otroligt framgångsrikt och verkade ostoppbart. Att Sverige i det läget skulle stöta sig med tyskarna ansågs som för riskabelt. Den svenska samlingsregeringen hade som uttalad uppgift att hålla Sverige utanför kriget och undvika en ockupation. Därför balanserade man fram på en tunn diplomatisk lina.
Det agerandet och resonemanget går att förstå. Men om det är försvarbart eller bara fegt, det är en helt annan fråga.
