Vissa debattörer, till exempel Wilhelm Agrell (freds- och konfliktforskare, Lunds universitet) hävdar till och med att den svenska exporten förlängde kriget och därmed orsakade att tusentals människor dog i onödan.
Bakgrunden är att Sverige var en stor exportör av råvaror under 30-talet. Viktigast var kanske exporten av järnmalm - och Tyskland hörde till de största kunderna.
Den svenska malmen var viktig för tyskarna. Järninnehållet låg på ungefär 60 % jämfört med konkurrenterna Frankrikes 30-35 %. Den var därmed enklare att transportera och det krävdes mindre energi, och mindre arbetskraft, för att framställa stål av svensk järnmalm.
Fördelarna var så stora att tyskarna var beredda att avstå bristvarorna kol och koks till Sverige för att komma över vår malm. Olja användes ännu väldigt lite för uppvärmning och industrins energibehov, så för oss var kol och koks mycket begärligt.
|
|
 |
I början av kriget exporterade Sverige både till kontinenten (som behärskades av Tyskland) och västerut. Men i samband med att tyskarna ockuperade Danmark och Norge upprättade de den så kallade Skagerackspärren i april 1940. All handel västerut skars av, och plötsligt fanns bara tyskarna, och tyskkontrollerade länder, kvar att exportera till.
Utan exporten till Tyskland hade Sverige fått det mycket svårt under kriget. Exporten gjorde att industrin kunde fortsätta producera och att vi fick in många viktiga varor till landet. Men lika viktigt var säkert ockupationshotet. Om Sverige vägrat exportera den viktiga malmen till Tyskland hade Tyskland mycket väl kunnat invadera också oss.
Frågan är om vi kunnat göra mer för att spjärna emot. Var det nödvändigt att ställa svenska fartyg till förfogande för järnmalmsfrakten? Och varför undvek man att kalla in gruvarbetare till militären (därmed kunde produktionen fortsätta i samma takt som tidigare)?
De flesta är överens om att vi inte hade något större val i början av kriget. Sverige var så militärt svagt att vi inte hade kunnat förhindra en invasion. Man räknar med att vi hade kunnat hålla ut några veckor, högst en månad.
Men från 1943 började Tyskland bli hårt pressat. Fler och fler malmfyndigheter hamnade under sovjetisk respektive de västallierades kontroll. Det fanns färre och färre möjliga handelspartners för tyskarna och den svenska malmen, vårt specialstål och våra kullager blev viktigare och viktigare. Nu började också engelsmän och amerikaner trycka på för att få Sverige att strypa exporten. Sakta skedde det också, och sommaren 1944 upphörde den helt (bland annat beroende på att de tyska hamnarna då var så sönderbombade att det helt enkelt inte gick att leverera dit).
Tog det för lång tid för oss att nå fram till ett exportstopp? Ja, säger Wilhelm Agrell och många med honom. Sverige gjorde det enda möjliga, hävdar andra historiker och forskare. Och debatten lär fortsätta.
