Ölänningen Elis Höglund kom i kontakt med nazismen 1932. Han blev fäst, som han säger, direkt. - Har nån ordets makt och lägger det rätt i mun, så suger man åt sig det där. Det var ett sånt tillstånd. Jag kunde lika gärna blivit kommunist eller vad fan som helst. Eller religiös . Man trodde på nationalsocialismen. Det var nåt nytt, det lät så bra.

Rasismen fanns med i bilden, men mest som något självklart.

- Det blev inte så mycket snack. Det var bara det att man skulle inte blanda sig med judar, tattare, lappar, zigenare och till och med finnar . till 1939 då Finlands sak blev vår. Vi fick pamfletter skickade från Tyskland hela tiden. Och i dem stod det hur många judar som var läkare, lärare, bankirer och även forskare. Och ibland tänkte jag: Ja, det kan ju inte bara vara idioter. Då blev man lite ambivalent. Osäker. Men så var man så inne i det och hörde folk prata.

I början av kriget gick Elis till tyska delegationen och anmälde sig som frivillig. Först skickades han till Norge. - Jag kände mig missanpassad. Men allihopa som var där var mer eller mindre rubbade . det var något som klickade där uppe. Redan första skottet man sköt var man ju psykopat. För det var ju mord, även om det var krig. I Charkov, i nuvarande Ukraina, vände kriget för Elis.

- Det var i september 43 och man såg allt djävulskap. Det var ingen urskillnad på folk, utan man tog bara livet av dem. Det var mord på allt. Det fanns inget förnuft! I krig finns inget förnuft. Man bara slog ner allt.

Vid ett tillfälle åkte en pansarvagn rakt igenom ett hus.

- Så åker de igenom kåken, och på andra sidan kom de ut. Och då är det inte bara barnkläder, utan barnslams. Skallar. Barn. Suck. Det var så djävulskt så . och i det här sammanhanget blev jag sårad. Då kom också den psykologiska vändpunkten. - Fram till och med Charkov så var jag nazist. Och soldat. Och trodde. Vad jag trodde på? Det vet jag inte. Jag kommer inte ihåg vad jag

tänkte, det var så jävla rörigt. Så var man ju trött också. Man blev ju aldrig utvilad. Det gjorde att människoliv, det var det inte så noga med. Varken den enes eller andres...

Via Berlin tog sig Elis hem till Sverige. Han ångrade bittert både sin tidigare nazism och sin insats i kriget.

- Men jag hade trott på den realiteten. Det land som då skulle utvecklas i nationalsocialistisk riktning. Visst trodde jag på det. Och jag trodde att om det inte skulle vara rena paradiset, så i alla fall bra nära. Och det är väl klart att man tänkte i sin egen sak först och främst. Eftersom man var med där så skulle man få en plats i solen. Men det blev ingen vinstlott.